Predikan söndagen den 22 september
Döden och livet
Jes. 26:19
Dina döda ska bli levande, mina dödas kroppar ska uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, för din dagg är ljusets dagg, och jorden ska ge igen de avsomnade.
2 Kor 4:13-14
Men vi har samma trons Ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag. Även vi tror, och därför talar vi. Vi vet ju att han som uppväckte Herren Jesus också ska uppväcka oss med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. Allt sker för er skull, för att nåden ska nå allt fler och få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.
Vi föds alla in i en fallen värld. Den är oundvikligen bortom räddning och dömd till undergång. Och vi bär alla, efter syndafallet, från födseln, på en arvsynd som innebär att även vi är dödsdömda så länge vi lever kvar i vår arvsynd.
Men det var inte Guds mening med skapelsen. Han skapade människorna för att leva ett evigt liv i kärleksfull gemenskap med Sig. Men människorna missbrukade sin fria vilja, valde bort Gud och försatte därmed skapelsen och mänskligheten under den ondes inflytande. Och därmed kom hela skapelsen att stå under domen.
Men Gud vill inte att vi ska gå under. Han vill inte att någon enda människa ska gå förlorad. Och Han har under hela den mänskliga historien sett till att det har funnits utvägar ut ur den ondes våld. Det har alltid funnits särskilt utvalda människor genom vilka Han har talat ut Sitt Ord och uttryckt Sin vilja. Och det har alltid funnits vägar att rena sig och komma inför Gud. Och det har alltid funnits människor som har lyssnat till Hans profeter och talesmän och levt och dött i Guds närhet.
Och slutligen sände Han Jesus, som en gång för alla blev ett försoningsoffer för dem som tar emot Honom. Han fullbordade allt.
Och genom att Jesus har dött för oss och uppstått får vi, om vi tar emot Honom också ta emot det eviga livet i gemenskap med Honom.
Min fysiska tillvaro på jorden är begränsad i tid och rum. En del tror att tillvaron tar slut när livet här på jorden tar slut. Men det gör den ju inte. Tillvaron fortsätter i någon form efter jordelivet. Och jag måste göra ett ställningstagande var jag ska tillbringa evigheten innan jag lämnar jordelivet.
Om jag vill leva ett evigt liv i Guds närhet, måste jag besluta mig för att ta emot Jesus och bli född på nytt.
Men om jag inte gör någonting, fortsätter mitt liv här på jorden att stå under den ondes inflytande, och när jag lämnar jordelivet kommer jag att tillbringa evigheten helt skild från Gud. Och det är en riktigt kuslig tanke.
Men jag har valt Jesus. Jag har valt att leva det eviga livet med Honom, och i min ande har jag tagit emot det eviga livet redan nu. Jag lever i gemenskap med Jesus här och nu.
Min fysiska kropp är skröplig och förgänglig och den kommer att förgås. Men mitt eviga liv är inte bundet vid min jordiska kropp. Jag delar Jesu uppståndelseliv. Och precis som Jesus blev förhärligad till hela Sin varelse efter Sin död, uppståndelse och himmelsfärd, kommer också jag, tillsammans med dem som har gått före mig, att bli fullt upprättad till hela min varelse när tiden är inne, oavsett om jag har lämnat jordelivet eller om jag fortfarande är kvar när Jesus kommer för att hämta oss.
(1 Tess. 4:15-18) Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.
Vi lever i en svår och utmanande tid, men vi ska inte misströsta. Vi har en framtid och ett saligt hopp. Vi ska hålla oss beredda. Jesus kommer för att hämta oss. Och det kan ske mycket snart, snarare än vi någonsin anar. Och då kommer vi alltid att vara hos Herren.
Gud välsigne dig
Johan, pastor i Tempelchurch församling