Predikan söndagen den 12 januari 2025

 

Tillbaka till Fadern

 

Luk. 15:17-24

 

Då kom han till besinning och sade: Hur många arbetare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl! Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare. Och han stod upp och gick till sin far.

 

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade fram, omfamnade honom och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er! Ta fram den finaste dräkten och klä honom, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi äta och fira, för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.

 

Gud är vår Far. Han älskar oss med oändlig kärlek. Han skapade oss för att vi skulle ha gemenskap med Honom. Men Adam och Eva valde att gå ur familjegemenskapen med Gud, för att pröva lyckan på annat håll. De lämnade hemmet. Och därmed var syndafallet ett faktum. Och det har medfört att vi alla föds in i en syndig värld, med en arvsynd i ”bagaget”.

 

Man kan leva en tid i världen och för en tid roa sig med och njuta av ”den här världens goda”. Men det som den fallna världen har att erbjuda är inte bestående. Och det får vi alla erfara – förr eller senare.

 

Den förlorade sonen fick ut sitt fadersarv i förskott, han lämnade fadershuset och gick ut i världen. Han levde ”i sus och dus”, och medan han levde sitt spendersamma liv, var han omgiven av människor som utgav sig för att vara hans vänner och ville dra fördelar av att vara bekanta med honom. Men snart hade han slösat bort hela arvet. Han blev snabbt övergiven av de som tidigare hade sökt hans sällskap, och han kom att leva ett eländigt liv som grisskötare. Han hungrade och avundades till och med grisarnas fröskidor som de hade att äta. Kort sagt, han levde ett bedrövligt liv utan framtidshopp.

 

Men så kom han till insikt. Han erinrade sig hur livet hade varit hemma hos fadern, livet som han tidigare inte hade haft vett att uppskatta och ta vara på, livet där till och med faderns arbetare hade mat i överflöd.

 

Och vi känner alla till det lyckliga slutet. Till Faderns stora glädje återvände han hem. Fadern ställde till med fest och den förlorade sonen återfördes till familjegemenskapen.

 

När vi föds in i den här världen lever vi redan från början utanför fadershuset. Vi är redan från början i den förlorade sonens situation. Och eftersom vi inte känner till något annat, kan vi under en tid leva av ”den här världens goda”, utan att reflektera allt för mycket över vad vi har gått miste om. Vi kan för en tid lockas av sådant som vi tror ska skänka oss timlig och själslig tillfredsställelse. Men det är ett ytligt liv som inte håller i längden. Det kan för en tid ge en tunn yta av glans, men skrapar man på ytan kommer man att finna elände och fördärv.

 

Men även fast vi alla är födda efter avfallet i Eden och inte från början känner till något annat, finns någonstans djupt inom oss ”minnet” av fadershuset kvar, ”minnet” av det barnaskap människan skapades med. Och Gud vill att vi ska komma till insikt om sanningen. Han vill ha oss tillbaka i gemenskapen och Han kallar på oss.

 

Och när livet är som mest bedrövligt, får vi hörsamma Guds kallelse och komma till besinning. Vi får bryta upp från vår eländiga tillvaro och ge oss iväg hemåt, tillbaka till Fadershuset.

 

Vägen tillbaka är inte alltid lätt. Precis som för ”Kristen” i ”Kristens resa” (John Bunyans bok från 1678), kan vi möta en massa hinder på vägen. Men till sist kommer vi fram till Kristi kors och kan slutligen och för evigt bli fria från vår syndabörda.

 

Jag får ta emot Jesus i tro och komma tillbaka till Fadershuset. Jag kanske känner mig eländig och inte längre värd att kallas Hans barn. Men min Far skyndar mig till mötes. Han har utplånat de synder Jesus har förlåtit. Han ställer till fest och välkomnar mig tillbaka hem som fullvärdig familjemedlem.

 

Jag må ha förslösat och ött mina jordiska ägodelar, jag må ha låtit en del av mitt liv gå till spillo. Men när jag tar emot Jesus och blir Guds barn, får jag börja om på nytt. Jag blir pånyttfödd in i gemenskapen med Gud. Det gamla är förgånget. Mitt liv utanför familjegemenskapen existerar inte längre. Jag är på den plats jag ska vara, som fullvärdig familjemedlem. Jag är medarvinge med Jesus till ett arv som inte kan förslösas – Guds rike.

 

Gud välsigne dig

 

Johan (pastor i f d Tempelchurch)