Predikan söndagen den 20 april 2025

 

Från förtvivlan till hopp, från sorg till glädje

 

Luk. 24:1-12

Den första veckodagen kom de tidigt i gryningen till graven med de väldoftande oljorna som de hade gjort i ordning. Då fann de att stenen var bortrullad från graven. De gick in, men fann inte Herren Jesu kropp.

 

När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: "Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått! Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen: Människosonen måste utlämnas i syndares händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen." Då kom de ihåg hans ord.

 

Och de återvände från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. Det var Maria Magdalena och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna, men de tyckte deras ord var tomt prat och trodde inte på dem.

 

Men Petrus reste sig och sprang till graven, och när han lutade sig in såg han bara linnebindlarna. Och han gick hem, full av förundran över det som hade hänt.

 

Jesu närmaste kände förtvivlan och sorg. De var chockade. De kunde ännu inte förstå varför det som hade hänt med Jesus måste ske. Och mitt i sin djupa sorg och förtvivlan gick kvinnorna till graven för att smörja Jesu kropp med väldoftande oljor. Men de möttes av en tom grav, och de visste först inte vad de skulle tro. Men två änglar berättade för dem att Jesus var uppstånden. Och änglarna påminde dem om vad Jesus hade sagt, att Han skulle bli korsfäst och uppstå på den tredje dagen. Och då kom de ihåg Hans ord.

 

De skyndade sig tillbaka och berättade för lärjungarna vad som hade hänt. Men lärjungarna levde fortfarande i förnekelse. De trodde inte på kvinnorna och tyckte att deras ord ”var tomt prat”.

 

Jesus hade förberett lärjungarna på vad som skulle ske. Han hade vid flera tillfällen förberett dem på att Han måste dö och uppstå. Men de hade inte förstått, de hade levt i förnekelse. Men hos den impulsive Petrus tändes ett hopp. Tänk om det var sant? Han ville själv ta reda på sanningen och skyndade till graven. Och han fick själv se den tomma graven och linnebindlarna.

 

Och det skulle inte dröja länge förrän lärjungarnas förtvivlan vändes till hopp, och deras sorg byttes till glädje.

 

Joh. 20:19-20

På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er!" När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren.

 

Men Tomas, som inte var närvarande när Jesus uppenbarade Sig för de övriga lärjungarna, levde fortfarande i förnekelse, han kunde fortfarande inte tro.

 

Joh. 20:26-29 

Tomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med de andra när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren!" Men han svarade dem: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro." Åtta dagar senare var hans lärjungar samlade igen där inne, och nu var Tomas med dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er!" Sedan sade han till Tomas: "Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!" Tomas svarade honom: "Min Herre och min Gud!" Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror."

 

Men även Tomas skulle komma att tro, när Jesus några dagar senare igen uppenbarade sig för lärjungarna. Jesus kände Tomas utan och innan. Han kände till hans tvivlande karaktär. Men Tomas var en av Jesu älskade apostlar, och Han gav Tomas alla bevis han behövde för att kunna tro. Och Tomas blev övertygad och trodde.

 

Vilken kategori tillhör jag? Hur många bevis behöver jag för att kunna tro? Är jag som den vetgirige Petrus eller som den tvivlande Tomas? Men frågan är egentligen hypotetisk. Jag har ingen anledning att tvivla. Jag vet ju vad som hände. Jag tror!

 

Gud välsigne dig

Johan, pastor i Tempelchurch