Predikan söndagen den 25 september

 

Luk 18:1-14

 

LIKNELSEN OM DEN ENVISA ÄNKAN.

 

En dag berättade Jesus denna liknelse för sina lärjungar, för att visa hur viktigt det är att inte ge upp, utan att be tills svaret kommer. "I en stad fanns det en domare" sa han, "en mycket gudlös man, som inte visade någon respekt varken för Gud, eller människor.

 

I samma stad fanns en änka som ständigt och jämt kom till honom och sa: 'Hjälp mig, att få rätt mot min motpart, som alltid anklagar mig.' Under lång tid avvisade han henne, men till slut började hon att gå honom på nerverna. Då sa han till sig själv: ' Jag bryr mig varken om Gud, eller människor, men den här kvinnan är så besvärlig, så jag ska hjälpa henne att få rätt.

 

Jag är trött på, att hon springer här ständigt och jämt ! Sedan sa Jesus: " Om till och med en orättfärdig domare kan ge med sig, tror ni då inte att Gud, ska låta sina utvalda få rätt, när de dag och natt ber till honom ? Jag försäkar er att han ska skynda sig och hjälpa dem !

 

Men frågan är: Kommer Människosonen, att finna några ibland er, som tror när han kommer tillbaka ?" Sedan berättade han denna liknelse för några, som skröt med sin egen rättfärdighet och hånade alla andra: "Två män gick till templet för att be. En av dem var en stolt, självgod farisé.

 

Den andre var en tullindrivare och en riktig bedragare. Den stolte farisén sa mera för sig själv än till Gud: 'Tack Gud, för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som den där bedragaren där borta !

 

För jag lurar aldrig någon, jag är aldrig otrogen i mitt äktenskap, jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel, av allt jag tjänar.

 

Men den ohederlige tulltjänstemannen stod på avstånd och vågade inte ens lyfta sina ögon mot himlen då han bad, utan slog sig för bröstet i sin sorg och ropade:'Gud, förbarma dig över mig, stackars syndare.' Jag säger er, att syndaren och inte farisén gick hem befriad från sin skuld. Den som framhäver sig själv skall förödmjukas, men den som inte gör det skall bli ärad.

 

Att hålla ut i bön tills svaret kommer, behöver inte vara detsamma som att upprepa sig i oändlighet, eller sitta av outhärdligt långa bönemöten. Bön kan vara en livsstil. Att be oupphörligt är att överlämna alla sina behov till Gud, och leva för honom dag för dag i förväntan, på att svaret ska komma.

 

När vi lever i tro på det sättet, ger vi inte upp. Gud kan låta svaret dröja, men i så fall har han goda skäl till det, och vi ska inte tolka det, som att han avvisar vår bön. När vi är uthålliga i bönen stärks vår tro, vårt hopp och vår karaktär.

 

Änkor och föräldralösa tillhörde de mest utsatta bland Guds folk, och både Gamla och Nya testamentet uppmanar, till att ta väl hand om dem (2 Mos 22:22-24, Jes 1:17, 1 Tim 5:3, Jak 1:27).

 

Om en gudlös domare reagerar för påtryckningar, hur mycket mer ska då inte en kärleksfull Gud reagera på våra böner ? Om vi har känt hans kärlek är det inte svårt för oss att tro, att han hör våra rop. De som bodde nära Jerusalem, gick ofta till templet för att be.

 

Templet var den viktigaste platsen i deras gudsdyrkan. Farisén var inte i templet för att prisa Gud, utan för att låta alla inom hörhåll, få veta hur god han var. Tullindrivaren, hade förstått, att han var en syndare och bad om nåd.

 

Självgodhet är farlig. Den leder till stolthet och får oss, att se ner på andra och därmed hindrar oss från, att lyssna och lära av Gud. Tullmannens bön, ska vi göra till vår egen. Vi behöver Guds nåd varje dag. Låt inte stoltheten hålla dig utanför.

 

Gud välsigne dig,

 

Gunilla, pastor i Tempelchurch församling