Predikan söndagen den 9 november 2025
Vi välkomnar Jesus
Sak. 9:9
Fröjda dig stort, dotter Sion! Jubla, dotter Jerusalem! Se, din kung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.
Matt. 21:1–9
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget, sände Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå in i byn där framför er. Där ska ni genast finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Ta loss dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er, ska ni svara: Herren behöver dem. Och han ska strax skicka i väg dem." Detta hände för att det som var sagt genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dottern Sion: Se, din kung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna, på en arbetsåsnas föl.
Lärjungarna gav sig i väg och gjorde som Jesus hade befallt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Den stora folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde på vägen. Och folket, både de som gick före honom och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!
Första advent, den första dagen på det nya kyrkoåret närmar sig.
Ordet advent kommer från det latinska ordet adventus vilket betyder ankomst. I en något mer avancerad form läggs Domini till efteråt vilket ger den fullständiga innebörden; Herrens ankomst.
Och kan man tänka sig en bättre början på ett nytt kyrkoår – att fira ankomsten av vår Kung och Herre, Jesus Kristus.
Jesus lät Sig hyllas som den Kung Han är vid ett enda tillfälle. Och det var när Han red in i Jerusalem på en åsna. Och därmed gick profeten Sakarjas femhundra år gamla profetia i uppfyllelse. Folkskaran tog emot Honom som en kung. De bredde ut palmkvistar och mantlar på vägen och sjöng Hosianna. Men det skulle inte dröja länge förrän folket lät sig uppviglas av prästerskapet och krävde Hans korsfästelse och död.
Och då kommer vi till det vi också väntar på vid den här tiden och snart kommer att fira; Jesu födelse i Betlehem några decennier tidigare. Han föddes under besvärliga förhållanden, så långt ifrån kunglig prakt man kan tänka sig. Och till det yttre var Han långt ifrån lik en kung. Han föddes som ett litet hjälplöst barn, som Maria efter bästa förmåga lindade och lade i en krubba; i djurens matho. Men tecknen inför Hans födelse fanns där. En stjärna tändes, och tre vise män långt ifrån förstod att en kung hade fötts. Och de gav sig i väg, ledda av stjärnan och fann så småningom det lilla barnet.
Det skulle komma att gå runt trettiotre år mellan Jesu födelse och tidpunkten när Han red in i Jerusalem. Då hade Han varit verksam i ungefär tre år. Och Hans gärningar är ju omvittnade i de fyra evangelierna. Men vi vet inte så mycket om vad som hände fram till dess att Han inledde Sin gärning vid trettio års ålder. Vi har inte många detaljer om Hans barndom och tidiga vuxenliv. Men vi förstår att Han Själv tidigt förstod vem Hans riktiga Far var, bland annat när Han vid tolv års ålder dröjde Sig kvar i templet i Jerusalem i samband med påskhögtiden. Och vi vet också att Han efter den händelsen följde med Sina föräldrar hem och underordnade Sig dem.
(Luk. 2:51-52) Därefter följde han med dem ner till Nasaret och underordnade sig dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor.
Jesus är Gud, Han är Kung, men Han är också människa. Han levde på samma villkor som andra människor. Och som människa, behövde Han som andra människor växa upp och bli vuxen, innan Han var redo att göra det Han hade fötts till världen att fullborda.
Intåget i Jerusalem, som hade profeterats genom profeten Sakarja, kom att bli upptakten till de dramatiska händelser som sedan skulle komma att utspela sig under påsken, vilka hade profeterats genom Jesaja:
(Jes. 53:2–6) Som en späd planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.
Vi som lever nu, tvåtusen år senare, kan tydligt se hur allt som utspelade sig skedde exakt enligt Bibelns profetior. Men hur mycket förstod folkskaran som hyllade Jesus som Kung?
Och hur mycket förstod prästerskapet som inte långt därefter skulle få Honom dödad på korset? De trodde att de genom att få Jesus dödad, hade lyckats undanröja en person som utmanade deras religiösa maktställning. Det de gjorde var ondskefullt, men de blev sig själva ovetandes, redskap för uppfyllandet av profetiorna om Jesus och att Hans frälsningsverk kom att uppfyllas och att vägen till Gud öppnades för alla som tar emot Jesus i tro.
Och det är det vi nu får fira till första advent. Vi får fira och hylla Jesu ankomst som den Kung Han verkligen är, och vi får vara evigt tacksamma för att Han lät Sig födas till världen som ett litet människobarn, att Han ödmjukade Sig och dog på korset för vår skull och sedan uppstod för att bereda oss frälsning till evigt liv.
Gud välsigne dig
Johan, pastor