Barnaskapets Ande

 

Rom. 8:15-17

Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: "Abba! Far!" Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom.

 

Den här världen står, sedan syndafallet, under dominans av fienden. Han vill oss inte väl. Han förklär sig som en ljusets ängel, och försöker på alla sätt att bedra och förvilla oss, bland annat genom människor som går hans ärenden: ”Många falska profeter ska träda fram och bedra många” (Matt. 24:11). Och det är något vi ser alltmer av i den sista tiden.

 

(2 Kor. 11:13-14) Sådana människor är falska apostlar, oärliga arbetare förklädda till Kristi apostlar. Och inte undra på det, Satan själv förklär sig till en ljusets ängel.

 

Men Jesus manar oss att inte låta oss bedragas (Matt. 24:4), och vi ska inte gå på fiendens lögner. Han vill hålla oss kvar i slaveri. Han vill ingjuta fruktan i oss, så att vi blir medgörliga och följer hans minsta vink. Han vill få oss att tro att det skulle ”lindra” vår fruktan. Men det är tvärtom, vi kommer bara att hamna i ett djupare slaveri.

 

Vi föds alla in i den här världen med en arvsynd. Och vi är ”slavar” under denna synd. Men omvändelsen till Jesus Kristus befriar oss ur slaveriet. När vi tar emot Jesus i tro, får vi rätten att kallas Guds barn. Det blir vår nya och verkliga identitet. Vi blir Kristi medarvingar. Vi får barnaskapets Ande. Barnaskapets Ande vittnar med vår egen ande om att vi verkligen är Guds barn, och det är den Anden som nu dominerar våra liv.

 

Men fienden ansätter oss på alla sätt han kan. Han försöker intala oss att vi fortfarande är slavar och mentalt och känslomässigt fylla oss med fruktan. Men när han gör det, ska vi påminna oss själva vilka vi är. Vi ska lyssna till Den Helige Andes vittnesbörd i vår egen ande om att vi är Guds barn och Jesu medarvingar.

 

Vi är Guds barn. Vi har underordnat oss Hans vilja. Och därmed kan vi stå emot fienden.

 

(Jak. 4:7) Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er.

 

Och vår spontana reaktion, när vi befinner oss i trångmål, ska alltid bli att ropa på vår himmelske Far: ”Abba! Far!” Och vi kan leva i förvissningen om att inget kan skilja oss från vår Fars kärlek.

 

(Rom. 8:31-39) Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?

 

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår.

 

Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

 

Jag föddes som ett ”förlorat får”. Men när jag tog emot Jesus, vände om och blev född på nytt, blev jag Guds barn. Jesus är den Gode Herden som förde mig tillbaka till Sin fårahjord.  Jag är innesluten i min Fars kärlek. Och den kärleken kan ingen ta ifrån mig. Ingen kan rycka mig ur Jesu hand.

 

(Joh. 10:27-30) Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. Min Far som gett mig dem är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. Jag och Fadern är ett."

 

Jag är trygg i min Fars hand.

 

Gud välsigne dig