Att leva som man lär
Ps. 26:2–3
Granska mig, Herre, och pröva mig, rannsaka mina njurar och mitt hjärta. Jag har din nåd för ögonen och vandrar i din sanning.
Ytterligare ett år har snart gått till ända. De senaste åren har präglats av kriser, prövningar och utmaningar. Och utmaningarna ökar för varje år som går. Vi sätts på prov, men vi ser också hur människor gör heroiska och oegennyttiga insatser för att hantera de kriser vi möter och för att hjälpa sina medmänniskor.
Men vi ser också något annat. Vi ser politiker, beslutsfattare och andra inflytelserika personer som har tagit sig rätten att bestämma över oss andra. De anser sig ha moralisk rätt att ge oss andra direktiv om hur vi bör agera och leva våra liv. Men sedan ertappas de med ”fingrarna i syltburken”. De ertappas med att själva inte följa de råd och direktiv som de ger oss andra. Och när de blir konfronterade, har de inte ens vett att skämmas, de har alltid en ”giltig” förklaring till varför just de får göra sådant vi andra inte ska tillåtas att göra.
Vi blir med rätta upprörda över detta hyckleri. Vi blir upprörda över en priviligierad elit som ska bestämma över oss andra, men som själv anser sig stå över alla de bestämmelser och inskränkningar de kräver att vi andra ska rätta oss efter.
När Jesus vandrade här på jorden, var det fariséerna och de skriftlärde som stod för detta hyckleri, och Jesu ord till dem var inte nådiga. Han gick till rätta med dem vid otaliga tillfällen.
(Matt. 23:4–7) "De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Men deras gärningar ska ni inte ta efter, för de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem. Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människor. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar att få hedersplatserna vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna bli hälsade på torgen och kallas rabbi av människorna.
Vi upprörs med rätta över hyckleri, när människor inte lever som de lär. Men vi ska akta oss för att inte själva hamna i hyckleriets fallgrop. Vi som tror på Jesus har ju Bibeln, Guds Ord, som absolut rättesnöre. Av Guds Ord framgår tydligt vad som är Guds vilja och hur vi som troende förväntas leva våra liv.
Som troende ska jag inte vara rädd för att uttrycka vad som är Guds vilja, men jag gör också klokt i att rannsaka mig själv. Lever jag som jag lär?
Som troende kommer jag att frestas på många sätt. Jag är andligt pånyttfödd, men lever än så länge i världen och jag lever i ett kött som inte ännu är förhärligat. Jag kommer att falla för frestelser, jag kommer att göra saker jag inte borde. Men vad gör jag när det händer? Försöker jag hitta en ”giltig” förklaring till och rättfärdiga det jag gjorde?
Om jag går emot Guds vilja, kan inga rationella förklaringar rättfärdiga mina handlingar. Jag ska inte ens försöka komma med bortförklaringar. Det vore hyckleri, och min omvärld uppfattar det garanterat som hyckleri.
Jag behöver tala sanning och stå för det jag gör. Om jag har skadat mina medmänniskor på något sätt, behöver jag be dem om förlåtelse. Och jag behöver komma till Jesus, bekänna mina synder och be om förlåtelse. Det kan jag göra dagligen. Jag har ju lämnat mitt liv till Honom. Han känner mig utan och innan. Han känner mina svagheter. Han känner mina innersta tankar. Han känner mitt hjärtas längtan efter sanning och rättfärdighet och om jag kommer till Honom med ett uppriktigt hjärta, kan jag vara helt viss om att Han förlåter mig.
(1 Joh. 1:9) Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.
Och det fantastiska är att när Gud ser på mig, ser Han mig genom Jesus, förlåten och rättfärdig. Jag får instämma med David: ”Jag har din nåd för ögonen”.
Eftersom Gud har förlåtit mig, kan jag också förlåta mig själv. Jag kan vara frimodig och vandra i Hans sanning.
Gud välsigne dig