SIMSONS ENSAMHET

 

Dom 16:19-20

 

Hon fick honom, att somna i sitt knä. Sedan kallade hon till sig en man, som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud. Då började hon få makt över honom och hans styrka vek ifrån honom.

 

Därefter ropade hon :"Filistéerna är över dig, Simson !" Han vaknade upp ur sömnen och tänkte: "Jag gör mig väl fri nu, som förut och skakar mig loss." Men han visste inte, att Herren, hade lämnat honom.

 

Simson var en man, med en oerhörd styrka. Kraftgärningarnas gåva, fungerade i hans liv. Han hade också stark uppenbarelse från Gud. Men han levde ensam.

 

Han gick dit han ville och gjorde vad han ville. Ingen hade tillfälle, att tala in i hans liv. Inga lärjungar följde honom.

 

Han levde sitt liv utifrån de gåvor Gud gett honom, och Gud använde honom, men han var inte en del av någon gemenskap.

 

Säkert kände han sig andligare än hela Israel. Han hade ju smörjelse på sitt liv. Israels käbbel, gny och otro, intresserade honom inte. Förresten försökte de, att överlämna honom till fienden.

 

I sin smörjelse blev han isolerad, och gjorde ingenting åt det. Kanske för, att hans svaghet för kvinnor inte skulle exponeras.

 

All andlig gemenskap är nyttig , hur ofullkomlig den än är. Gemenskap beskyddar. Gemenskap exponerar. Gemenskap kräver räkenskap.

 

Utan den växer vi upp, som otyglade vildhästar, som obeskurna fruktträd. Vi går miste om frukten. I frestelsens stund och många fler än Simson har frestats, var han ensam.

 

Ingen kunde varna, förmana, eller hjälpa honom. Nådegåvorna hjälpte inte, när synden blivit en livsstil.

 

Att somna i världens knä, få den andliga synen borttagen och göras till ett åtlöje för världen, medan det arbete man utför, bara går till ens brödföda, är en stor tragik.

 

Det hade inte behövt hända, om Simson inte isolerat sig och valt, att gå ensam. Ingen lever för sig själv, vi tilllhör varandra, och lever för varandra.

 

Gud välsigne dig