Marsvinet och fallskärmen

 

Denna berättelse fick jag höra och den är sann, rolig, berörande och kärleksfull av vår Gud.

 

Två killar i 10-årsåldern var bästisar och en av dem hade ett marsvin som var hans dyrbaraste ägodel. De bodde i Stockholm och en dag kom de överens om att marsvinet skulle hoppa fallskärm.

 

Sagt och gjort så gjorde killarna en fallskärm av en plastpåse och snören och spände fast marsvinet i den. Sen gick de upp till tolfte våningen och den andra sprang ner på trottoaren för att ta emot marsvinet. Djuret släpptes ner från balkongen  och allt såg ut att gå bra.

 

Men innen den landade på marken kom en vindpust och tog tag i marsvinet som flög över hustaken in mot Stockholm stad.

 

Den gick åren och killarna har funderat vad som hände med marsvinet som aldrig kom tillbaka. Så en dag kom en av dem som nu är medelålders på att ringa ett radioprogram och efterlysa om någon hade en aning om hur det kunde vara med marsvinets försvinnande.

 

En dam som hörde programmets repris ringde upp honom, hon var en äldre kvinna och bodde i Umeå men hade vid tillfället bott i Stockholm när detta hände. Hon kunde berätta följande.

 

Min dotter var med sin far på Hötorget i Stockholm och handlade, flickan hade för vana att be aftonbön varje kväll och tillade allltid OCH SEN VET DU GUD ATT DU LOVAT MIG ETT MARSVIN. Flickan tittade upp i luften och där långt uppe kom ett marsvin flygande i fallskärm.

 

Då skrek flickan högt Pappa, Pappa titta Gud har hör hört min bön och nu skickar han ner marsvinet från himlen. Marsvinet landade i träd i närheten och de fick hjälp av brandkåren att ta ner det. Sen var flickan lycklig med sitt marsvin.

 

Var välsignade...

 

 

Klok papegoja

 

En historia hämtad ur tidningen Kristen Fostran, nr 3-4, maj-juni 1999

 

På 1940-talet då Norge var ockuperat av tyskarna fanns det i en stad en dam, som hade en papegoja. Damen som var politiskt engagerad hade lärt sin papegoja säga "Ner med Hitler". Detta fick någon tyskvänlig person veta och rapporterade till Gestapo, som skickade en order till papegojans ägare att med sin fågel inställa sig på Gestapos högkvarter.

 

Den stackars damen blev ju högeligen förskräckt och när hon dagen innan befann sig ute på stan mötte hon sin vän prästen, som frågade varför hon såg så bekymrad ut. Hon berättade då om den brydsamma situation hon befann sig i, men prästen lugnade med att säga: -Jag vet nog råd. Du får låna min papegoja. Den säger inte "Ner med Hitler".

 

Nästa dag gick hon med prästens inlånade papegoja till Gestapo. Där sattes fågeln i sin bur på ett bord och officerarna väntade bara att den skulle sätta igång med sina farliga och hädiska uttalanden. När ingenting hände började de så försiktigt provocera den genom att med låg röst säga: Ner med Hitler! Ingenting hände och officerarna blev allt ivrigare. Till slut stod de upp kring buren och skrek för full hals. Ner med Hitler!

 

Äntligen öppnade prästens fromma papegoja sin näbb och sa: Herre, hör vår bön!

 

 

Rabbinens gåva

 

Någonstans i södra Europa fanns ett gammalt anrikt kloster med rötter långt tillbaka i tiden. En gång hade det varit stort och blomstrande, men av allt detta fanns inte mycket kvar. Klostret låg långt ute i ödemarken. Bara ett fåtal munkar levde kvar och alla hade uppnått hög ålder. Dessutom kämpade klostret med inre stridigheter och en mycket dålig ekonomi. Det både syntes och kändes att detta var ett döende kloster, inom tio år skulle alla munkarna vara borta.

 

Dessa dystra framtidsutsikter oroade klostrets abbot. En dag beslöt han sig för att söka upp en judisk rabbin som då och då drog sig undan till en eremithydda djupt inne i skogarna som omgav klostret. Kanske kunde han ge råd i denna bekymmersamma situation. De två samtalade länge med varandra. Till sist tog abboten mod till sig och bad rabbinen om ett råd. Fanns det möjligen något att säga som skulle kunna rädda deras utdöende orden? Rabbinen svarade att han tyvärr inte kunde det. Det enda han kunde säga var at Messias var en av dem.

 

För abboten var svaret självklar. Messias hade ju redan kommit. Därför skulle han inte behöva fundera mer över den saken. Ändå var det något som gjorde att han inte riktigt kunde släppa rabbinens ord. Låg det kanske något annat bakom?

 

Fundersam vände abboten hem igen. Vad kunde budskapet egentligen betyda? Tanken att någon av klostrets torra och tröga gamla munkar skulle vara Messias tycktes fullständigt omöjlig, många gånger genom åren hade abboten till och med frågat sig om de ens kunde vara kristna.

 

I tankarna gick abboten igenom bröderna. Han tänkte på broder Gabriel som drabbats av hjärnblödning och som varit sängbunden i mer än tio år, han tänkte på broder Vincent som alltid luktade illa och som glufsade i sig maten så att andra blev irriterade. Han tänkte också på broder Philip, mannen som lyckades förpesta stämningen med sina elaka kommentarer och sitt ständiga klagande. Eller Georg som alltid pratade utan att egentligen få något sagt. Tanken att någon av dessa skulle vara Messias kändes närmast hädisk.

 

Men så kom abboten att tänka på hur Messias beskrivs hos profeten Jesaja. Bilden av denne ”Guds utvalde” är inte alls sådan man tänker sig. Messias skulle inte vara vacker och tilldragande utan en föraktad man, en för vilken man döljer sitt ansikte.

 

Abboten blev alldeles kall. Detta betydde att Gud kunde ha utsett precis vem som helst av bröderna utan att någon annan anade det. Förvirrad och lite skamsen kom abboten tillbaka till klostret. Där samlade han bröderna och berättade vad rabbinen sagt. Förundrade satt bröderna där och såg på varann. En av dem skulle alltså vara Messias…

 

Redan samma kväll kunde man märka en ny stämning i det gamla klostret. Bröderna behandlade varann med en vördnad och respekt som inte funnits där förut. Ingen kunde ju veta säkert vem Gud utsett. Därför var det heller ingen som varken kunde eller vågade behandla varann som de tidigare gjort.

Tiden gick. En sen höstkväll bultade det hårt på klosterporten. Det var en ung vandrare som kommit vilse och som frågade efter vägen. Bröderna bjöd honom att stanna hos dem över natten. Den unge mannen åt kvällsmat och var med på kvällsbönen. Sedan fick han sova i en av de tomma klostercellerna.

 

En vecka senare kom den unge mannen tillbaka. Den här gången hade han med sig några kamrater. Alla ville få känna den underbara atmosfären som rådde på klostret. Ungdomarna fortsatte komma, de drog med sig fler. Mer och mer började klostret bli en sorts rastplats för stressade människor. En del av dem stannade under allt längre perioder. En dag kom några av dem till abboten, de bad att få stanna i klostret för alltid. En tid senare kom ytterligare några och så fortsatte klostret att växa. Alla ville dela brödraskapets fantastiska gemenskap. Ingen av dessa nya ungdomar kunde veta att det inte alltid varit en god atmosfär i klostret, de visste inte att just detta var rabbinens gåva.

 

Ibland kan vår gemenskap eller församling kanske kännas som ett sådant där utdöende kloster. Det går inte så många i kyrkan längre och vi är ganska ensamma om att tro. Det känns som om vi skulle bli den sista generationen..

 

Desperat söker vi kanske efter nya metoder och verksamheter som kan väcka liv i kyrkan. Tänk om det ligger en djup hemlighet i rabbinens gåva?! Att börja behandla varandra med förståelse, kärlek och respekt är en av nycklarna till levande gemenskap. Atmosfären från en sådan gemenskap kommer med all säkerhet att spridas mycket långt.