Obs! Det finns flera olika profetior på den här sidan, scrolla ner och läs.
Bortförklara inte en profetia, men pröva den och behåll det som är gott.
PROFETIA FRÅN VALDRES I NORGE 1968 AV EN GAMMAL KVINNA.
En 90- årig kvinna hade en syn, som hon berättade för pingstförkunnaren, Emanuel Minos år 1968.
LÅNGVARIG FRED OCH NEDRUSTNING
Jag fick se världen, som en karta. Jag såg Europa land efter land. Jag såg skandinavien och jag såg Norge. Jag såg vissa saker, som skulle ske strax innan Jesus kommer tillbaka och strax innan den stora olyckan bryter lös, över människorna. En olycka, som vi aldrig tidigare upplevt maken till.
Strax innan, Jesus kommer tillbaka och allvaret bryter lös, blir det en tid med avspänning, som vi adrig förr har haft. Det blir fred, och freden kommer, att vara länge. Under fredsperioden blir det avrustning i många länder, också i Norge.
Det trejde världskriget kommer, att starta på ett sätt, som ingen hade väntat och från ett oväntat håll, och vi är lika oförberedda, som vi var 9 april 1940.
LJUMHET OCH AVFALL I KRISTENHETEN
Jag såg att det kommer en ljumhet, utan motstycke bland kristna. Ett avfall från sann och levande kristendom. De kristna kommer inte, att vara öppna för rannsakande förkunnelse, tiden före Jesu återkomst.
De kommer inte, att lyssna om synd och nåd, lag och evangelium, bot och bättring. I stället kommer en annan slags förkunnelse, en slags lycko-kristendom. Det gäller, att bli framgångsrik och nå fram. Det handlar om materiella saker, på ett sätt Gud, aldrig hade lovat det.
Kyrkor, frikyrkor och bönehus, blir mer och mer tomma. Istället för en förkunnelse om att ta sitt kors och följa Jesus, blir det mer underhållning, konst och kultur, där det skulle vara väckelse, nöd och omvändelsemöten. Detta kommer, att ske i stor utsträckning, strax innan Jesus, kommer tillbaka och olyckan bryter lös över oss.
MORALUPPLÖSNING, SAMBOENDE, OTROHET, HOMOSEXUALITET, VÅLD OCH SEX PÅ TV, VÅLD I SAMHÄLLET.
Det blir en moralupplösning, som Norge, inte sett maken till. Folk kommer att leva, som gifta, utan att vara gifta. Att flytta ihop innan äktenskapet, och otrohet i äktenskapet, kommer att tillta i stor utsträckning. Det kommer, att ursäktas på alla vis. Det kommer också, att smyga sig in i kristna församlingar, och det kommer inte att konfronteras. Också synd mot naturen kommer, att tolereras.
Strax innan Jesus, kommer tillbaka, kommer det att visas TV-program, som vi aldrig tidigare har upplevt. TV kommer, att bli fylld av ett våld, så hemskt att det kommer, att lära folk, att mörda och ta kål på varandra, och det blir otryggt att gå på gatorna.
Folk kommer att ta efter det de ser, och det kommer inte, att bara finnas ett utbud på TV, utan massor av utbud. Det kommer, att bli precis, som vi har det på radion. Vi kommer, att kunna skruva in det ena programmet, efter det andra, och det kommer, att vara fyllt av våld och folk kommer, att ha detta, som underhållning. De värsta tänkbara scenerna av mord och våld mot varandra, kommer att visas och detta kommer, att sprida sig i samhället.
INVANDRING OCH DET TREDJE VÄRLDSKRIGET.
Folk från fattiga länder, kommer att strömma in i Europa. De kommer också till Skandinavien och Norge. Folk kommer, att ogilla att de är här, och kommer, att vara hårda mot dem. De kommer mer och mer bli behandlade, som judarna blev, innan kriget. Då är måttet för våra synder nått. Detta kommer att ske, strax före Jesu återkomst, och det tredje världskriget bryter lös.
Kriget börjar först som en liten konflikt, en obetydlig konflikt. Men den slutar inte. Den tilltar och breder ut sig. Till slut utvecklar det sig till ett stort krig. Mot slutet av det stora kriget blir fruktansvärda vapen tagna i bruk, b la atomvapen.
Det blir ett kort krig. Allt krig jag upplevt förut är rena barnleken, i förhållande till detta. Det kommer, att börja, som ett vanligt krig, men det kommer att sprida sig, och det kommer avslutas med atombomber.
Luften kommer, att bli så förorenad att det är omöjligt att andas den, och det kommer att drabba flera kontinenter. Amerika, Japan, Australien- de rika länderna. Vattnet kommer, att förstöras. Vi kan inte bruka jorden där. Resultatet blir, att en liten rest blir kvar.
De som finns kvar i de rika länderna, kommer att försöka fly till de fattigaste länderna, som inte är skadade, men de kommer, att behandla oss, som vi har behandlat dem och inte vara villiga, att ta emot. Jag är glad, att jag inte får uppleva detta, men när tiden närmar sig, måste du (Minos) ta mod till dig och resa runt och varna och berätta för folket detta, som jag har sett.
EMANUEL MINOS SVARAR
För ett tag sedan fann Emanuel Minos, ett gulnat papper i en koffert. Det var en syn han hade skrivit ner 1968. Efter ett möte i Etnedalen i Valdres, kom en dam på 90 år bort till honom och berättade om det Gud, hade hade talat till henne om. Jag skrev ner synen, men då jag kom hem till Oslo, ansåg både jag och min hustru, att den var för radikal och märklig för, att kunna offentliggöras, berättar Minos för Magazinet.
MYCKET ÄR UPPFYLLT
Han var emellertid av en helt annan uppfattning, när han läste den nu, 30 år senare. Först är det väldigt viktigt för mig, att understryka, att jag på inget sätt ger en mänsklig profetia, av samma värde, som Skriften. Det står, att en profeterar och två eller tre prövar det. Men det är många intressanta saker i denna syn, som är mycket aktuella i vår tid.
Detta är orsaken till, att jag har börjat, att dela det hon berättade, bland annat under pingsvännernas sommarstämma på Hedmarkstoppen. Minos berättar, att han blev mycket förskräckt, då han läste profetian och såg, att mycket av den redan hade gått i uppfyllelse, saker som var helt otänkbara 1968.
Kvinnan bad honom ta mod till sig och varna och berätta om synen när " tiden närmar sig". Synen tog upp en rad ämnen:Kvinnan såg, att samboförhållanden och otrohet skulle tillta i stor utsträckning. 1968 var detta så okänt, att man inte ens använde begreppet sambo därför beskrev kvinnan det, som att de levde, som gifta utan, att vara gifta.
Homosexualitet. Fram till 1972 gav åtminstone norsk lag, ett straff på ett års fängelse för "otuktiga handlingar mellan män". Kvinnan såg, att "synd mot naturen", dvs homosexualitet skulle tolereras, innan Jesus, kommer tillbaka.
Tv-program. Kvinnan såg, att det skulle bli ett stort utbud på TV-skärmen. Då var det TV-monopol och norska statstelevisionen NRK, var allenarådande. Hon såg, att det skulle visas grovt våld, som räknades, som underhållning och att detta skulle påverka och lära folk och sprida sig i samhället. Kvinnan sa, att de mest intima saker, som sker i äktenskapet kommer att visas i rutan.
Jag protesterade starkt och sa, att vi har ju paragrafer, som förbjuder detta. Men då sa den gamla damen : Detta kommer att ske, och du kommer, att se det uppfyllas. Lagar, som vi nu har, kommer att brytas ner, och det mest oanständiga kommer, att visas inför våra ögon, berättar Minos.
Invandring. 1968 kände man inte till begrepp som invandring eller invandrare, ändå sa kvinnan, att folk från fattiga länder kommer, att strömma in i Europa. Hon sa också, att folk kommer att tycka illa om, att de kommer och kommer, att behandla dem illa, som mot judarna före kriget.
Jag protesterade igen och menade, att vi hade lärt oss av kriget. Då rann tårar ner för den gamla kvinnans kinder, och hon sa: Detta kommer inte jag att få se, men du, Emanuel Minos, kommer att få uppleva det !
Utbredd ljumhet.
Ljumma kristna . Kvinnan såg ljumhet och avfällighet, från sann och levande kristendom, bland kristna. Hon såg underhållning, konst, och kultur, där det skulle vara väckelse, nöd och omvändelsmöten. Kyrkor, frikyrkor och bönehus, skulle bli mer och mer tomma. Dessvärre ser vi, att det är så på många platser idag, både i kyrkliga och frikyrkliga sammanhang, kommenterar Minos.
Fred och nedrustning. 1968 var mitt i det kalla kriget, och länderna rustade upp. Det var ingen, som hade en tanke på den avspänning, fred och nedrustning, man kan se idag.
Det tredje världkriget. Det ser ut, som om uppryckandet sker strax innan tredje världskriget bryter ut, som hon upplevde det i synen. Den som har fått sina synder förlåtna och har Jesus Kristus, som Frälsare och Herre, är trygg menar Minos.
Slut på profetian. Emanuel Minos är avliden, men hans nedtecknade profetia från kvinnan finns kvar.
______________________
(Profetian är en avskrift ur boken nedan och det förekommer därför gammal stavning på vissa ställen.)
Profetior ur boken DOM ÖVER NORDEN, Birger Claesson, (broschyr utskrift av Josef Ottwall)
ANTON JOHANSSONS PROFETIOR.
Anton Johansson ofta kallad "Finnmarksprofeten", var en svensk/norsk fiskare från Lebesby i norska Finnamarken, tio mil öster om Nordkap. Han föddes i Tärna socken i Västerbotten Sverige, år 1858. Vid sjutton års ålder utvandrade han till Norge, till Lebesby, där han livnärde sig av fiske och jordbruk. Den 3 januari 1929 gick han ur tiden 70 år gammal. En märkesman i sin tid.
År 1884 fick Anton Johansson sin första uppenbarelse och såg då två av sina bröder omkomma. Avståndet mellan honom och olycksplatsen var då han såg synen, omkring 40 kilometer. Vid många tillfällen fick han uppenbarelser om olyckor och katastrofer.
En gång uppmanades han av Guds Ande, att bedja för troende sjömän, som var utsatta för en cyklon i de västindiska farvattnen. Likaså blev han långt i förväg underrättad om om den stora katastrofen på den franska ön Martinique i Västindien, då vulkanen Montagne Pelée den 8 maj 1902 hade sitt utbrott. Av de heta och giftiga gaserna förintades då allt levande i öns största stad, S:t Pierre, med dess 26 000 invånare. Den glödande lavan fullbordade förstörelsen. Den 19 och 20 maj skedde nya kraftiga utbrott. Inalles uppges 40 000 människor ha omkommit.
Dessa naturkatastrofer hade Anton Johannsson fått uppenbarelse om långt innan de inträffade. han berättar själv om dessa erfarenheter och tillägger: " Jag har alltid efter dylika uppenbarelser sett efter i tidningarna om det inträffat, som jag sett,och det har alltid visat sig, att uppenbarelserna överensstämt med verkligheten.
Om sin största och detaljrikaste uppenbarelse berättar han följande:
På eftermiddagen den 13 november 1907, kände jag mig ovanligt trött och gick därför ganska tidigt till sängs. Jag somnade omedelbart sedan jag lagt mig och sov utan drömmar.
Strax efter midnatt väcktes jag emellertid av en röst, som talade till mig från högra sidan och sade: "Dig skall varda givet, att veta himmelrikets hemligheter. Den första olycka, som skall drabba dig är, att din brorson skall drunkna i morgon".
I den talande igenkände jag senare Jesus Kristus. Samtidigt kringstrålades jag, av ett överväldigande himmelskt ljus och jag kände mig upplyftad till en atmosfär av obeskrivlig renhet. Skenet var så starkt, att det nästan bländade mig.
I anden fördes jag därpå till den plats, där olyckan med min brorson inträffade, och jag fick se hela dess förlopp. ( Här följer en beskrivning av den sorgliga händelsen , vilken i varje detalj överensstämde med den erhållna uppenbarelsen.) Men det tas inte med här.
Anton Johansson fortsätter:
"Därefter fördes jag i anden vidare i rymden. Jag fick höra om de händelser, som skulle inträffa under de kommande åren, om det annalkande världskriget och om dess efterföljande olyckor ända fram till år 1953. När jag fått se de händelser, eller partiella olyckor, som under de närmaste åren skulle beröra eller drabba mitt hemland, visades mig den största av de olyckor, som skulle hemsöka jorden, världskriget.
Den nattliga uppenbarelsen den 13 -14 november 1907, var rik på detaljer, som meddelades honom under loppet av av några få timmar. Anton Johansson hade fått en synnerligen bristfällig, skolunderbyggnad, och hans skrivkunnighet var minimal. Detta är lättförklarligt på grund av att han var bosatt i en så ödslig landsända, som den norska Finnmarken.
Följden härav blev, att hans uppbenbarleser icke blev nedskrivna omdelbart, då han tillkännagav dem. Inte förrän sju år efteråt blev de fragmentariskt nedtecknade, i samband med hans besök i Stockholm på våren 1914 och först år 1918 skrevs de ner och gavs ut i bokform.
Anton Johansson hade emellertid dessförinnan vänt sig åt flera håll, till såväl tidningsmän som privatpersoner, för att få hjälp med att nedskriva dem. Det var emellertid ingen, som ville ta honom på allvar. Man ville inte tro på hans olycksprofetior, utan höll dem för att vara fantasier.
Men efteråt har flera personer från hans bekantskapskrets och även inom tidningsmannavärlden muntligen intygat, att de redan på ett tidigt stadium hört Anton Johansson förutsäga världkrigets utbrott och många andra händelser.
Anton Johannson andliga fromhet, hans rättrådighet och hans sanningskärlek, omvittnades och erkändes allmänt. I 30 år var han kyrkotjänare i Lebesby kyrka, fjärdingsman lika lång tid och ledamot av kommunfullmäktige i 18 år, samt i 26 år assistent åt olika officerare vid Norges Geografiska Lantmäteri, då kartläggning av landet utfördes. Han åtnjöt, aktning och förtroende i vida kretsar.
De syner och uppenbarelser Anton Johansson mottog och meddelade allmänheten fick ett blandat mottagande. Somliga trodde på honom, men andra tvivlade och rent av förlöjligade hans förkunnelse. I hans eget hemland Norge, skildrade tidningen "Ukens Revy", en debatt i norska stortinget i december 1913.
En av talarna vid namn Buen hade yttrat, att det nu kommit en profet ända upp från Finnmarken , och att han gick omkring och spådde krig och olyckor. Vid detta inlägg säges hela stortinget ha skrattat. Ett år senare var emellertid världskriget en verklighet.
Då kände man säkerligen icke något behov av, att skratta vare sig i det norska stortinget, eller i något annat parlament i Norden eller annorstädes. Finnmarksprofetens ord hade gått i uppfyllelse. Anton Johansson fick en mångfald uppenbarelser om kommande händelser.
Det första världskriget 1914-1918
Anton Johanssons profetior om det första världskriget åren 1914-1918, är de som dragit den största uppmärksamheten till sig. Redan i mars månad 1914 kunde man läsa i tidningarna om hans märkliga förutsägelser. Även i Sverige slogs alarm kring de uppseendeväckande meddelande, som Finnmarksprofeten lämnade.
Överste Emil Melander, i Stockholm skrev en ganska utförlig artikel i Svenska Morgonbladet den 4 mars 1914. Han kände väl till Anton Johansson och tog honom och hans förutsägelser i försvar. Även ärkebiskop Nathan Söderblom bemötte honom med välvilja och förståelse. En del tidningar förlöjligade emellertid det hela och hånade både "profeten och hans spådomar."
I sin bok "Nya blad ur mitt livs bok" skildrar överste Emil Melander under rubriken "Allvarstider" de laddade sensommardagarna vid tiden för världskrigets utbrott år 1914. Han berättar då även om det märkliga besök han fick nära nio månader före världskrigets utbrott, eller närmare bestämt i mitten av december 1913.
Överste Melander satt på sitt tjänsterum i Generalstaben i Stockholm, då det anmäldes att "en gubbe stod utanför dörren och ville tala med översten. " Det var en liten svartmuskig man, som talade norska. Hans namn var Anton Johansson och han sade sig ha kommit från Lebesby i norska Finnmarken för, att lämna bud om, att ett stort krig stode för dörren.
Han blev ombedd att komma till överstens hem i Saltsjö-Duvnäs, och dit kom han på eftermiddagen den 16 december 1913. Överste Melander bad honom diktera sitt budskap, och han var villig därtill och sade bara: "Nu skall du skrive akkurat som jeg siger !". Den diktamen, som följde bevarades omsorgsfullt av översten och gällde första världskriget.
Anton Johansson var då på besök i den svenska huvudstaden . Hans avsikt var, att sedan resa till Kejsare Wilhelm i Tyskland för att varna honom för det krig, som stod för dörren.Uppenbarelsen om det fösta världskriget åren 1914-1918, fick Anton Johansson vid årsskiftet 1913-1914. Han beskriver själv hur det gick till och vad rösten i synen sade.
Han hörde följande ord: "Innan nästa jul (1914) skall världskriget hava utbrutit." Så fortsätter han och berättar: "Sedan fick jag se huru kriget blossade upp, mellan Österrike-Ungern och Serbien. Utefter tyska ostfronten, dit jag sedan blev förd ( i anden), såg jag folk och vapen.
Fronten sträckte sig ända nere ifrån Svarta havet upp till Östersjön, och över hela fronten rådde väldigt larm och vapengny. Jag såg, hur ryssarna med sina massor översvämmade stora sträckor av tyskt land, och hur stora rökmoln vältrade sig utefter fronterna. Starka eldsken syntes även på flera ställen.
När jag i anden hade fått se hela detta frutansvärda världskriget och blivit förd till fronterna såväl i öster, som i väster, sade Herren: "För människornas ondskas skull skall världskriget komma, men du skall göra, vad du kan för att underrätta och varna Kejsar Wilhelm, att han icke må låta förleda sig att gå med på världskriget. Du skall vara mitt vittne. Du skall stå inför norska regeringen och stortinget i Kristiania (Oslo), inför myndigheterna i Stockholm, och Berlin och inför Kejsar Wilhelm."
När Anton Johansson på våren 1914 var i Stockholm och talade om sina uppenbarelser och om sitt ärende till Kejsar Wilhelm, trodde inte många på honom. Det var inte heller någon, som uppmuntrade honom, att fullfölja vad han trodde sig vara kallad, att frambära. Tvärtom avrådde man honom från, att resa till Tyskland i detta säregna ärende. Han nådde emellertid fram till Berlin, men hos den tyske Kejsaren fick han aldrig audiens. Varningsorden försmåddes. Men kriget kom.
NORGES REGERING VARNAS.
Innan Anton Johansson företog sin resa till Stockholm, hade han styrt sina steg till sitt eget hemlands huvudstad Kristiania (Oslo), för att där framföra det uppdrag han fått av Herren. Hur detta tillgick berättar han om i följande ordalag:
"Såsom det hade blivit mig sagt reste jag då och var borta över julhelgen 1913, som var förutsagt. Jag kom först till Kristiania (Oslo) och besökte krigsminister Keilhaug och berättade för honom vad, som hade uppenbarats för mig och bad honom underrätta de andra ministrarna och uppmana dem, att göra allt, vad i deras förmåga stod, för att vi skulle undslippa det fruktansvärda världskrig, som världen aldrig sett maken till.
Jag efterlämnade en skrivelse hos honom, vari jag uppmanade norrmän och svenskar, att bedja för sina fädernesland. Jag hade sett mycket mer, än jag meddelade första gången, ty jag trodde, att Herren i sin nåd kunde komma, att skona ännu något år genom Guds folks förböner.
Från Kristiania reste jag till Stockholm, där jag uppsökte överste Melander. Honom meddelade jag, vad jag fått mig uppenbarat och fått i uppdrag, att underrätta svenska regeringen. Jag bad också om hjälp, att få komma till Berlin för, att meddela tyske Kejsaren mitt uppdrag, men ingen ville hjälpa mig.
Jag gick också till "K F U M" i Stockholm, och dess sekreterare hjälpte mig, att skriva, så att desa ting kunde komma i pressen. Jag är överste Melander och andra herrar mycken tack skyldig för den välvilja de visade mig, i min hårda andliga kamp. Jag gick i 14 dagars tid i Stockholm i en tung bönekamp om Guds hjälp, att han måtte skona oss för världskriget, som jag hade sett, att nästan hela världen skulle indragas i.
Omkring två månader innan kriget bröt ut, såg jag nya tecken och skrev därför till norska och svenska rgeringarna, att de måste vara på sin vakt, ty världskriget stod för dörren. Jag uppmanade också överste Melander, att meddela svenska regeringen härom, och att han måtte underrätta Kejsar Wilhelm om det fruktansvärda krig, som förestod.
Sedan kriget hade rasat i ett år, skrev jag åter till norska och svenska regeringarna, att kriget kommer, att vara ännu i två år, innan fredsförhandlingar skulle börja. Förliden sommar (1917) underrättade jag den löjtnant, som jag var behjälplig vid kartläggningen i Norge om, att det skulle komma att bli separatfred i öster. Jag var så säker på denna sak att då jag träffade tyska fiskuppköpare i norska Finnmarken den 21 september förlidet år (1917), fick jag dem att skriva till Kejsar Wilhelm , att han måste söka få till stånd separatfred i öster. Detta har nu ( 1918) gått i fullbordan .
Jag har också sett, att det skulle bli inre oroligheter i Ryssland, och Finland, men jag vågade inte säga så mycket därom, för vårt eget lands ( Norges) välfärds skull. Jag vill på det enträgnaste upppmana Finlands folk, att vända sig till Gud, i allvarlig bön om hjälp, för att undgå att alldeles bli undertryckt. Här finns alltså en mångfald detaljer i Anton Johanssons förutsägelser, som slagit in.
KRIG I SVERIGE ÅR 1953
En av de många detaljerna i den stora uppenbarelserna natten mellan den 13 - 14 november 1907 var ett krig, som Sverige skulle få vara med om, och som i synen daterades till år 1953. Denna profetia har diskuterats mycket, eftersom den icke slagit in på utsatt datum. Om det händelseförlopp Anton Johansson skådade berättar han:
"Den sista stora olyckan, som jag fick se var Sveriges och Norges krig mot Ryssar och fransmän 1953.Socialismen hade vid den tiden fullständigt trängt igenom i hela Norden, och i Sverige höll socialsterna regerinstyglarna i sin hand. Ett par krigsuppfinningar , som efter vad det tycktes, dittills varit hemlighållna eller nyss fullbordats , blev svenskarna till oerhört stor nytta vid deras försvar.
Särskilt var det en på det elektriska området, vilken svenskarna var ensamma om i hela världen, och som gjorde att fransmännen föll i väldiga mängder vid Göteborg. Även andra krigsredsakp och krigsmaskiner, fanns det med i detta krig, vilka icke nu 1907 finnes. Såväl flygmaskiner, som luftskepp var betydligt större och mera utvecklade än nu.
De hade även ett helt annat utseende än nu. De kom i hela svärmar, eller flottiljer liknande stora moln, samt var inhöljda i rök och utlöste massor av granater över de nedanför liggande platserna. Göteborg vars största och viktigaste del på den tiden låg väster om älven, fick som förut nämnts denna till största delen förvandlad till en grushög, under det att den andra stadshalvan blev mer förskonad.
På västra sidan om älven och utmed kusten utkämpades de största och blodigaste striderna. Fransmännen gick här till anfall upprepade gånger och förlorade massor av folk. Men de landsatte oupphörligt nya trupper och förstärkningar under det, att svenskarna inte fick någon nämnvärd undsättning. Fransmännens resurser var likväl nästan utdöda då svenskarna kapitulerade.
Över hela den svenska västkusten ner till Hälsingborg och Malmö samt Lund, låg en tung rök, och jag hörde, att öven de här liggande städerna blev utsatta för luftbombardemang. Särskilt hörde jag Hälsingborg och Malmö, samt Lund nämnas bland de svårast hemsökta städerna. Även Stockholm blev angripet av luftflottor och fick många hus nedskjutna, men lyckades dock genomgående bättre i sitt försvar än Göteborg.
Luftförsvaret syntes här bättre ordnat och mera effektivt, bl a hade svenskarna här flera luftmaskiner till sitt förfogande. Söder om Stockholm, antagligen i närheten av Västervik, jag kunde ej så noga urskilja precis platsen, landsteg ryssarna för, att gå dels mot Stockholm och dels mot Göteborg. De hade dessförinnan erövrat och med sina massor översämmat hela Gotland samt Öland, och det var fara värt, om icke även den sistnämnda ön fick avträdas vid fredsslutet. Jag minns, att den nämndes i samband med fredsvillkoren , men jag var för svag, att uppfatta hur det gick med densamma.
På Gotland såg jag långa marschkolonner av ryska trupper. Det vilade en tung rök över hela ön. Ryssarna, som efter landstigningen på fastlandet, marscerade mot Göteborg för att komma fransmännen till hjälp, kom emellertid icke mer än ett stycke in i Småland, förrän svenskarna kapitulerade vid Göteborg.
I Nord - Sverige inföll ryssarna dels över Torneå, varest en järnväg då var byggd, samt dels över Kvarken. Det kämpades här i trakten närmare och norr om Stockholm, med stor våldsamhet och även med mycken tapperhet från svenskarnas sida. Ryssarna föll i stora mängder, men det hjälpte icke, när de kom i så väldiga massor.
Hela norra Sverige erövrades, och som en av de städer, som här blev värst hemsökta och utplundrade , hörde jag Gävle, nämnas. Boden hade socialisterna genom något förrädiskt trick överlämnat utan nämnvärd strid.
STRIDER I NORGE.
Hur striderna fördes på norskt territorium fick Anton Johansson också skåda:
I Norge iföll ryssarna i nordöstra delen av norska Finnmarken. Det gick vid denna tid en järnväg från Finland upp till Enare träsk och härifrån fortsatte den genom Pasviks dalen nordost ut. Från denna stora järnväg tycktes vid södra Enare träsk en mindre vara dragen upp till en plats norr om denna sjö.
Vi Tana älv mellan Valljok och Post i nedre delan av Karasjok socken såg jag den första stora slaglinjen och den första stora sammandrabbningen. Slaglinjen var c:a två mil lång, och drabbningen var mycket blodig. Norrmännen som blev slagna, drog sig tillbaka till trakten mellan Gaggangajsarna och Nedre Skoganvarevattnet, där nya försvarsställningar intogs och ett nytt blodigt slag utkämpades.
Det var här, som jag i min syn såg massor av gravar, lik, förvridna ansikten, och lemmar. Över stora sträckor låg de fallna spridda, på somliga ställen i stora högar. Men striderna inskränkte sig icke enbart till dessa platser, ty rösten sade: "Det kämpas våldsamt utefter gränserna, och här ser du två slag.
Norrmännen som företog flera anfall och motangrepp, blev emellertid här slagna och måste vika långt söderut för ryssarnas massor. I södra Norge söder om Kristiania,( Oslo) i närheten av svenska gränsen, kämpade svenskar och norrmän skuldra vid skuldra. De franska krigsfartygen och luftflottorna företog öven angrepp mot de norska kuststäderna och åstadkom på sina håll mycket stora ödeläggelser.
Luftbombardemanget sträckte sig sålunda, efter hela den norska kusten från sydligaste Norge, ända upp till Trondheim, vars namn nämndes. Bergen, Drammen, och Kristiania (Oslo) blev även nämnda, som svårt hemsökta men ingen av de norska städerna blev dock så grundligt ödelagd, som Kristiansand. Den var i ruiner helt och hållet.
I och med Sveriges nederlag, var Norges öde beseglat. Norge fick avträda allt land norr och öster om Lyngenfjord till ryssarna. Kriget fick ett hastigt förlopp. Det utbröt sommaren 1953 och tycktes öven sluta samma sommar, i början på hösten.
Balkanstaterna har det dåligt ställt vid denna tid, i synnerhet Rumänien och Serbien. Vad Turkiet angår, vill jag uppman dess befolkning, att vända sig till Jesus, och icke förfölja de kristna, så att de blir utplånade från staternas antal. Judarna har vid denna tid i stora skaror återvänt till Jerusalem.
FINLAND.
Anton Johansson fick även veta något av vad, som skulle hända vårt östra broderfolk:Om revolutionen i Finland och om detta lands befrielse från Ryssland fick jag likledes höra, men rösten sade att friheten skulle bli kortvarig och att befolkningen åter skulle komma under ryskt ok och bliva undertryckt värre än under tsardömets dagar.
Det skulle flyta mycket blod i detta land. Vid tiden för 1953 var Finland fullkomligt lamslaget. Finnarna hade icke deltagit i detta krig (1953). De var hårt förtryckta och hade säkerligen icke tillgång till vapen.
Tiden efter världskriget.
Anton Johansson fick vetskap om vad som skulle följa efter det första världskriget, det heter:
"Världskriget åtföljdes av stora omvälvningar och fruktansvärda sjukdomar, nöd och fattigdomsperioder. Socialismen, eller dess avarter gjorde väldliga framsteg i hela världen, och upprepade gånger hörde jag Herrens ord om socialismens framsteg och om dess samband med revolutionära omvälvningar i länderna.
Vid tiden för 1953, hade socialismen brutit igenom till seger i många länder, och nått en mäktig ställning. Den hade emellertid vid denna tid även dragit stora skaror av jordens befolkning med sig i gudsförnekeri, och Herren klagade däröver.
Ordet 'revolution' eller 'våldsamma inre oroligheter' nämndes mig, för många länder, i Europa och även för åtskilliga utom denna kontinent. Ryssland, Tyskland och Österrike, Ungern, nämndes i främsta rummet, men därnäst även England, Italien, och Amerika, Kanada, Indien, och Kina, jämte flera av de europeiska ländernas. I främsta hand Englands kolonier.
Om Ryssland sade Herren, att krig, revolutioner och sjukdomar skulle kräva ofantliga offer i detta land. Om Tyskland sade det, att de revolutionära rörelserna skulle plåga landet långt fram i tiden, och att de såväl i början, som i fortsättningen, skulle vara svårast i de sydvästliga staterna. Ännu år 1953 skulle landet dras med inre oenighet.
England stod inför en avgrund och höll på att störta däri. Inre oroligheter och uppror, krig i kolonierna och krig i Irland och hemsökelser av naturelement, var bland de olyckor, som jag hörde väntar detta land. Detta inträffade under tiden mellan världskrigets slut och år 1953.
Indiens frigörelse.
Härom säger Anton Johansson sig har fått uppenbarelse natten mellan den 13 - 14 november 1907:
Över England skall en mångfald lidanden komma. Det skall bliva mycket förödmjukat . Det sades mig , England står framför en avgrund och håller på att åka utför. I Indien skall det få uppror, som slutar med Indiens frigörelse, och denna tid syntes mig icke långt borta.
England skall få uppror även i övriga av sina kolonier, och glad kan England vara, om om det mister endast Indien. Indiens frigörelse kom i enlighet med förutsägelsen.
Fredsslutet.
Om utgången av det förebådade kriget år 1953 yttrar Anton Johansson:
Europa trodde, att Sverige och Norge skulle bli krossade. Det såg ut som om det varit Ryssarnas avsikt, att lägga sig till med hela norra halvan av den Skandinaviska halvön. Då jag ängsligt frågade Herren, om de båda länderna skulle bli tillspillogivna , visade Herren på Lyngenfjorden och sade: ' Så långt skola de komma, men icke längre'.
Efter vad jag kan minnas, slapp svenskarna, att avträda något av Norrland. Handeln i Norska Finnmarkens gränsdistrikt, var orsaken till detta krig. Kriget öppnades av ryssarna, varefter fransmännen kom till deras hjälp.
Spanska sjukan.
Bland dem många olyckor, som skulle följa efter det första kriget var även farsoter. Härom heter det:
Det var en tung tid, som följde efter världskriget. Herren sade: ' Det skall varda mycket lidande, nöd och elände bland människorna. Tuberkulosen eller lungsoten härjade våldsamt, och fattigdomen var stor i Europa.
Naturkatastrofer inträffade i flera delar av världen, och jordens innandöme begynte flerstädes en orolig verksamhet. Stora jordskalv, och väldiga vulkanutbrott hemsökte olika trakter av jorden och delvis på platser, som alltid varit förskonade.
Samtidigt med dessa naturkatastrofers hemsökelser, gick stora farsoter fram över jorden, krävande ofantliga offer av dess befolkning. De kom i tre perioder, varav den första begynte redan under världskrigets sista skede och fortsatte några år efter dess slut. Den kom under namn av Spanska sjukan.
Översvämningar i England, Holland, och Belgien.
Rena naturkatastrofer skulle inträffa i efterkrigstiden :
Jag fick se tvenne naturkatastrofer, den ena en ofantlig orkan, som sträckte sig över tvenne kontinenter, och den andra en våldsam jordbävning, i samband med ett vulkanutbrott i Nordsjön.
Jag blev i anden förd till de stora städerna utmed Englands ostkust, varest olyckan gjorde sina våldsammaste ödeläggelser. Längre söderut fick jag se staden London. Den visade sig var den stad i England där olyckan nådde sin största omfattning. Vidare hörde jag stora delar av Holland, och Belgien samt den tyska Nordsjökusten nämnas, som synnerligen svårt hemsökta platser.
Bland de värst utsatta städerna här hörde jag Antwerpen, och Hamburg nämnas. Hamburg fick jag även se, och syntes denna stad näst efter London, vara den svårast hemsökta. Danmarks nord och västkust jämte de hamnar och städer, som här ligger samt hela svenska västkusten fick en stark känning av olyckan.
Förutsägelserna om översvämningarna i England, Holland, och Belgien gick bokstavligt i uppfyllelse år 1953. Anton Johanssons profetior har naturligtvis betvivlats av många och förklarats vara hallucinationer. När det gäller förutsägelserna om t ex det första världskriget 1914-1918, menade man att civilisationen nått en sådan utveckling, att ett världskrig vore otänkbart.
Finnmarksprofeten, varnade därför förgäves. Katastrofen blev emellertid en fruktansvärd verklighet. Man kan givetvis stå frågande inför mångt och mycket i hans förutsägelser, men det står likväl klart, att många av profetiorna gått i fullbordan. Det som nu kan synas dunkelt i vad han säger sig ha skådat, kanske får sin förklaring allteftersom tiden går och tidshändelserna utvecklar sig.
Årtalet 1953.
Mången har i vår tid med rätta påpekat , att förutsägelsen om det krig Anton Johansson daterade till år 1953, och i vilket Sverige skulle bli anfallet av Ryssland och Frankrike icke gått i fullbordan. Ingen kan emellertid förneka det kritiska läge, som var rådande vid den aktuella tiden, och att krigiska förveckligar mycket lätt kunnat blli en verklighet.
Men vad man skall lägga märke till är, att Anton Johansson själv uppmanade Guds barn till ivrig bön och åkallan om, att de förebådade olyckorna icke måtte komma , eller att de måtte skjutas på framtiden, så att människor finge tid, att omvända sig. Vem vågar påstå, att Anton Johanssons förutsägelser, angående ofreden år 1953, är gripna ur luften?
Säkerligen var det skaror som både vid den tiden och även förut enträget ropade till Herren om en förlängd nådatid för våra nordiska folk. Att besökelsens tid har utsträckts med ett årtionde vet vi nu. Men ingen vet hur länge det skall fortgå. Det närmaste decenniet efter siarens årtal 1953, har inte visat tecken till något större andligt uppvaknande.
Omdömen.
Domen över synd och gudlöshet måste komma, och den kan komma förr än vi anar. Mången menar, att ett militärt anfall mot Sverige från Rysslands och Frankrikes sida ter sig mycket osannolikt just nu. Ett sådant resonemang kan synas riktigt för dagen. Men vem av oss vet något exakt om framtiden, utöver vad det profetiska Ordet säger?
När Kristus hämtat hem de sina till härlighetens land, kommer Antikrist, att träda fram såsom regent över denna världen. Vilka katastrofala omgestaltningar det då kommer att bli, på det politiska, militära och ekonomiska området, är det ingen som kan förutspå. Att en dom är förestående, och att den kommer, att drabba även de nordiska folken, torde vara höjt över allt tvivel. Även om vi inte kan bestämt utpeka dag och stund för densamma, så måste vi vara beredda på den och vakande.
Omdömen om Anton Johanssons uppenbarelser.
Anton Johanssons förutsägelser fick ett mycket skiftande mottagande, från det mest cyniska och hånfulla, till det mest allvarliga och förtroendefulla. Hovrättsrådet K. J. Ekman skrev i Svenska Morgonbladet den 7 juni 1937 med syftning på Anton Johanssons uppenbarelser, om det första världskriget: Vi som genomlevat världskriget, veta huru förunderligt noga denna profetia från tiden före världskriget gått i uppfyllelse.
Maktgrupperingen vid krigets början , Tyskland och Österrike å ena sidan, samt Ryssland, Frankrike, och England, å den andra, Belgiens indragande i kriget, trots dess garanterade neutralitet, Italiens tvetydiga hållning, allt är riktigt förutsagt. Likaså att Tyskland skulle förlora Elsass-Lothringen. Riktigheten av profetian om, att det skulle bliva något krig i Spanien, kunde vi själva bekräfta 1936".
I sitt förord till broschyren "Anton Johanssons, profetior inför sin slutliga fullbordan ?" Förlaget Filadelfia, 1953, skriver pastor Lewi Pethrus om sitt första sammanträffande med Anton Johansson, i mars månad 1918. Han hade då läst om honom redan i mars 1914 och fått del av av hans förutsägelser.
Under det besök som Anton Johansson gjorde hos pastor Pethrus några dagar i mars 1918, skrev denne ned en del av finnmarksprofetens uppenbarelser, vilka sedan publicerats vid olika tillfällen. Pastor Pethrus skriver: "De fruktansvärda översvämningar, som nu ( 1953) går över Nordsjökusterna genom orkaner och havsvågor, förutsade han. Vad han särskilt mycket sysslade med vid den tiden var år 1953. Han sade till mig: ' Jag hörde årtalet 1953, med bestämdhet nämnas."
Den första av pastor Pethurs artiklar om Anton Johansson i Evangelii Härold, var införd den 21 mars 1918, och i avslutningen säger han: "Många som läsa detta kunna vid första påseendet finna det stridande med sin uppfattning, att den nuvarande ordningen skulle stå så långt fram i tiden, som denna förutsägelse sträcker sig, men märk, att när han säger sig ha frågat den, som talade med honom om Herrens dag, och plågorna i Uppenbarelseboken , så fick han undvikande svar och fick det beskedet, att ingen människa får veta Herrens tillkommelses dag.
Om dessa plågor äro begynnelsen av födslosmärtor, som Jesus säger, då kunna vi vänta, att innan det värsta kommer, skall Herren rädda sin skara undan vedermödan, medan vreden går förbi. Under alla förhållanden måse vi hålla fast vid vad Jesus har sagt: Därför varen och I redo, ty den stund I icke menen, kommer Människosonen."
Vidare skriver pastor Pethrus i förordet till nämnda broschyr den 7 februari 1953. Det är ju ganska märkligt, att få uppleva detta år 1953, och i begynnelsen av året se en av de profetior, som Anton Johansson då så tydligt utsade, nämligen den om översvämningarna i England, Holland och Belgien, så bokstavligt gå i uppfyllelse. Årtalet 1953 låg då långt inne i framtiden och tycktes oss så oändligt avlägset, att vi undrade, om inte vår närvarande tidsålder redan då skulle vara avslutad.
Efter att hört siaren själv om och om igen berätta för mig om dessa kommande händelser, får jag nu uppleva, att de slår in till punkt och pricka. Varför skulle jag då uraktlåta, att fästa avseende vid dem av hans förusägelser som ligger i framtiden, då så mycket av det han har sagt redan gått i fullbordan? Jag träffade sedan Anton Johansson rätt ofta. Han bodde i Oslo, under många år.
Då jag på den tiden flera gånger om året besökte Norge, var han alltid på mötena, och han var ständigt bland de första, som kom till mig. Hans budskap var alltid detsamma: Förmå människorna i Sverige, och särskilt i er församling, att bedja för folken, att Herren må skona oss från de olyckor, som stundar. Det enda som kan rädda oss undan förödelsen , sade han, är att de kristna hän-ger sig åt bön, och att människorna i allmänhet omvände sig till Herren.
Slut på profetian.
====================================================================================
BIRGER CLAESSONS PROFETIOR
Ur boken: Dom över Norden Birger Claesson , broschyr i skrift av Josef Ottwall.
Bald de profetior, som på senare år framburits angående de nordiska ländernas kommande öden, särskilt Sveriges, är utan tvekan pastor Birger Claesson bland de mest uppmärksammade. Pastor Claesson, verksam inom Pingströrelsen, var under senare år bosatt i Kumla, där han var föreståndare för Fialdelfiaförsamlingen. Tidvis ägnade han sig även åt reseevangelistens uppgift. De profetior han frambar väckte stor uppmärksamhet inom alla läger i hela Norden. Eftersom de även gällde krigiska förvecklingar i Sverige, blev militär expertis inkopplad på de uppgifter han lämnade.
Medan många i vårt land menade, att det mestadels rörde sig om fantasier, synes militära personer av gannska hög rang ha tagit hans beskrivningar av fientligt anfall mot Sverige på allvar. Sedan pastor Claesson haft sina uppenbarelser, blev han inbjuden att tala i kyrkor i vårt land. Själv, (Josef Ottwall ), hörde jag honom tala härom vid ett stort möte. Det blev utan tvivel till ett uppvaknande för många, och skaror sökte förbön till frälsning och helgelse.
DET ANDRA VÄRLDSKRIGET.
I sin bok "Dom över Sverige", berättar han om sin uppenbarelse om det andra världskriget: "År 1935 på den årligen återkommande så kallade Kölingaredsveckan, satt jag i en av sessionerna en dag och fick en uppenbarelse. Men jag vågade inte böra fram den, fast det brann inom mig och jag skälvde i hela min varelse, jag fruktade för sanningshalten i den. Men uppenbarelsen var sådan:
- Det skall komma ett världskrig över hela världen och det skall bli det fruktansvärdaste någon generation har skådat. Men detta land vill jag hålla min skyddande hand över, ty det skall bli en tillflyktsort för många folk. Profetian, slog in. Det andra världskriget bröt ut 1939. Sverige skonades och blev i sanning en tillflyktsort för många folk.
FIENTLIGT ANFALL MOT SVERIGE.
Den 11 december 1950 fick pastor Birger Claesson ännu en uppenbarelse, då han var i sitt hem i Kumla. Han skriver i samma bok, att han hörde en röst säga: "Frukta icke"! Jag skall visa dig, vad som skall ske med Nordens folk, den sista tiden i denna nådeshushållning. Därefter berättar han om vad han fick se och höra:
Jag fick först se, att främmande härar kom och anföll Umeå. Hela Umeå blev jämnat med marken. Varifrån de kom , kan jag inte säga. Sedan fick jag se främmande härar anfalla Östersund. Det var ett anfall från luften, som jämnade så gott som hela Östersund med marken. Det såg ut som om fienden ville åt Östersund, mest för att få ett högkvarter där. Men den svenska armén höll fästet, så att de inte kunde intaga staden. Men de fördärvade den mycket svårt.
Så fick jag se ett anfall ifrån havet, varvid Härnösand anfölls ifrån en ö, som heter Hemsö, där den svenska kustartilleribevakningen har ganska stora militära krafter samlande och besköt fiendehären, som kom. De höll fästet också där med hjälp av det svenska flyget. Men mellan Örnsköldsvik och Härnösand såg jag massor av soldater, som kastades ut från flygmaskiner och som föll ned, som parasoller i stora massor, i hundratal, ja det såg nästan ut, som om det skulle vara tusentals.
Och de hamnade på plats mellan Örnsköldsvik och Härnösand, och jag hörde rösen ropa: Den platsen heter Veda, varifrån de anföll svenskarna i Härnösand och ockuperade hela staden. Det blev en överrumpling, ett anfall , som svenskarna inte hade räknat med. Sedan fick jag se ett anfall, som skedde samtidigt med anfallet emot Umeå. Det var ett anfall emot Göteborg och det anfallet var så fruktansvärt, att på några sekunder , naturligtvis bara i synen, det är klart att det tar längre tid när det sker, så låg Göteborg jämnat med marken.
Svenska militären kunde inte hålla stånd i de yttre bevakningarna i skärgården, utan var tvungen att ge vika. De främmande militärerna tog de svenska besfästningarna, där de ställde upp sina vapen och använde dem sedan, att beskjuta Göteborg. De svenska marktrupperna och kustartilleriet gav vika ända till Kungälv. Där bet de sig fast och fick förstärkning från något annat håll och höll därifrån fienden hela tiden.
Under uppenbarelsen första skede, sågs de fientliga vara riktade mot de nordligaste delarna av vårt land. Men efter hand, som händelseförloppet fortskred drabbades även Sveriges sydligaste områden av liknande förödelse. Flera städer visades i synen, och skildringen om dessa katastrofer, ger pastor Claesson på följande sätt:
Sedan såg jag, att samtidigt med detta anfall, var det också ett anfall mot Malmö. Men Malmö intogs, och såg ut, som om inte ett hus hade ramlat. Det blev också utropat, som fristad och alla invånarna som stannade i staden, skulle behandlas lojalt. Men samtidigt som det skedde, såg jag en stor bred rad med båtar, förmodligen invasionsbåtar, i fem rader efter varandra, komma på en sträcka, som jag inte riktigt kan beräkna. Invasionen av de främmande trupperna skedde mellan Trelleborg och Ystad.
Samtidigt som de fientliga trupperna steg i land, mellan Trelleborg och Ystad, höll de fientliga trupperna den svenska armén bunden, genom ett anfall mot Falsterbo, som fullständigt försvann. Sedan försvann trupperna. Jag vet inte vilka vägar de tog, men de uppenbarade sig igen, och då hade den svenska armén fått ge vika, till Hässleholm. Men där gjorde svenskarna ett fruktansvärt motstånd och några av de fientliga härarna stupade.
Jag så också två stora män, som jag förstod var generaler eller något dylikt, de bar sådana uniformer. Det var alltså främmande generaler och den ene sade på mycket dålig svenska: Om jag hade vetat, att svenskarna hade bitit ifrån sig så fruktansvärt, skulle jag ha gjort invasionen på annat sätt. De hade förmodligen förlorat mycket folk . Fienden kom inte längre åt det hållet.
Sedan såg jag samtidigt med dessa anfall, ett anfall emot Stockholm. Det var en främmande flotta, som anföll. Den tänkte sig in genom Vaxholm och där mötte den ett fruktansvärt motstånd ifrån svenska flottan och av svenska kustartilleriet, som besköt fienden från land, förmodligen från Oscar Fredriksborg. De sköt ned en del av denna flotta, och jag hörde rösten ropa: Det skedde i Oxdjupet.
De fartyg, som retirerade sköts även ned och det fanns inte ett fientligt fartyg kvar. Och som ett tecken på var själva striderna var, fick jag se en liten fyr, som jag inte själv känner till, men det stod att läsa på den fyren: Brödstycket. Strax intill den fyren skedde det stora nederlaget för fienden.
BRÖDSTYCKET.
Omnämnadet av fyren Brödstycket blev en problemsten för synens äkthet. Detaljen blev föremål för undersökning. Själv visste pastor Claesson, inte om någon fyr med det namnet, men han var angelägen om, att få reda på saken. han tog då pastor Alvar Blomgren med sig till Örebro stadsbibliotek för, att söka i något uppslagsverk, eller i något atlas, om det fanns en fyr med namnet Brödstycket.
Efter en kort stunds sökande, fick man bekräftelse på, att det verkligen existerade en sådan fyr och de fick även se var den var belägen. I uppenbarelsen hade den talande rösten sagt till pastor Claesson, att denna lilla detalj skulle vara ett bevis på, att det han skådat verkligen skulle inträffa. I fortsättningen av synen fick pastor Claesson, se huru Stockholms stad blev svårt ansatt av fiendehärar och till stor del ramponerad. En del av civibefolkningen, som stannat kvar i staden och vägrat evakuera, förgicks under ruinerna. Därefter syntes andra städer bli utsatta för de fientliga anfallen. Pastor Claesson fortsätter:
Så såg jag också ett anfall ifrån havet mot Västervik och det kom så överrumplande , att där steg de främmande härarna i land, men inte förrän Västervik låg så gott, som jämnat med marken. Där kastades också marktrupperna in, som marscherade inåt landet. Jag såg dem inte mera sedan, förrän jag åter fick se dem i närheten av Söderköping. Och då hörde jag en röst ropa: - March mot Norrköping !
När härarna försvann, som släpptes i land i Västervik, och under upphållet där, innan jag såg dem i Söderköping, fick jag en vision över, hur civilbefolkningen hade det i de olika städerna i vårt land. Jag såg hur fiendens soldater gick in i husen och drog ut våra kvinnor, medan kvinnorna skrek hysteriskt och ropade på hjälp. Jag såg också, att i gathörnen stod folk samlade, även äldre civila svenska män, men de kunde inget göra, fast de såg hur kvinnorna slöpades bort under rop om hjälp. Soldaterna skrattade åt dem och sade på bruten svenska : Ingen hjälper er. Inte ens Gud i himmelen.
Så fick jag se Sundsvall med invånare bli fruktansvärt behandlade av fiendehärarna. Det var ett anfall ifrån kusten, som kom och samtidigt som svenskarna var uppehållna med detta anfall, slöpptes trupper ner från luften. De marktrupper, som hade släppts ner mellan Örnsköldsvik och Härnösand hade marscherat genom Härnösand och återstoden av dem sällade sig, som förstärkning till fiendehärarna i Sundsvall. Det var alltså de fem platser, som i min syn fick ett gemensamt anfall på samma gång. Det var Umeå, Göteborg, Malmö, Stockholm och Västervik.
Sedan fick jag se Nyköpings stad översvämmad av främmande härar, och dessa marscherade i tre riktningar, och den ena riktningen såg jag gick mot Katrineholm. Sedan fick jag se anfallen ifrån luften. Den vita gestalten drog sig undan, ställde sig bakom mig och jag fick se anfallen, som de i verkligheten blir. Och jag hörde rösten ropa: KUMLA.
Och så jämnades Kumla med marken med ett fruktansvärt dån. Det var massor av flygmaskiner, som kom. Det fanns bara tre hus kvar i Kumla mot Stenehållet till. Då hade också Kvarntorp redan förintats och sträckan mellan Kvarntorp och Kumla. Hallsberg, såg jag på ett dunkelt sätt, men det såg ut, som om Hallsberg hade farit mycket illa, också det. Sedan hörde jag rösten ropa: ÖREBRO.
Då fick jag se Örebro stad som en enda stor ruinhög, grushög på grushög, stenrös på stenrös. Mer än halva staden gick under, men det såg ut, som om en del av staden skulle vara kvar åt Lindesberg och Arbogahållet till. På liknande sätt drabbades andra städer och platser av fientliga arméers artillerield och bombanfall. Bland dessa uppräknades Fagersta, Avesta, Sandviken, Bofors, Borlänge m fl.
Medan fullständig ödeläggelse blev följden på de flesta platserna, syntes Bofors och
Karlskoga tämligen oskadade. Sedan domen gått över dessa, skriver pastor Claesson: Samtidigt blev det kolsvart, det blev alldeles svart över hela landet, och strax hörde jag rösten ropa: Mörker faller över hela världen.
Då fick jag höra ett stort jämmerskri bland folken. Så såg jag en ljusstrimma ovanför allt mörker, och ur mörkret såg jag en stor skara vitklädda gestalter, ryckas upp emot ljusstrimman. Därifrån hörde jag en underbar sång om Lammet, som har köpt oss alla fria åt Gud, med sitt blod.
Pastor Claesson hos konteramiral Ekstrand.
I slutet av januari 1951 besökte Birger Claesson i sällskap med några andra personer konteramiral Yngve Ekstrand, chefen för Ostkustens marindistrikt för att informera honom om innehållet i den syn, som han haft i december 1950 och som han sedan offentliggjorde i broschyren "Dom över Sverige".
Konteramiral Ekstrand, som för övrigt dog redan i slutet av mars samma år, gjorde för en tidning ett uttalande, varur följande här anföres: "Jag måste erkänna", berättar amiral Ekstrand, att jag fann visionen märklig. Jag skulle inte vilja avvisa den som oriktig. Det mesta som sades i pastorns uppenbarelse, var strategiskt riktigt, ja, det hela var till och med så skickligt uträknat, att jag knappt tror, att någon som inte är någorlunda insatt i det militära, skulle kunna prestera en så pass driven strategi, annat än av en ren slump naturligtvis.
Operationen förutsätter, att Danmark är ockuperat på förhand av den fientliga makten. Det är ju inte otänkbart, eftersom det i detta fall skulle röra sig om ett stort krigs slutskede. Hela anfallsplanen påminner förresten om den bekanta tyska planen för en ockupation av Sverige. Pastor Claesson, kan knappast tänkas ha tagit del av denna. Även pastorns detaljbeskrivningar från de olika fronterna, stämmer väl överens med vad, som kan tänkas ske, vid ett eventuellt anfall mot Sverige. Så långt tidningen. Jag tror på uppenbarelsen , yttrade amiral Ekstrand till pastor Claesson vid besöket hos honom.
Ännu en uppenbarelse.
Pastor Claesson beskriver ännu en uppenbarelse, han fått:
"Den 16 september 1951 var jag på konferens i Edsbyn i Hälsingland. På morgonen vid halvsextiden satt jag och läste min Bibel. Då fick jag en ny påhälsning av samme ängel, som jag tidigare har berättat om i min bok "dom över Sverige". Jag kände igen honom. Han sade: Nu skall jag visa dig det du inte orkade, eller kunde få se förra gången. Ängeln gav mig därefter en ny uppenbarelse och nu gällde det övre Norrland och Bodengarnisonen.
Jag fick se en invasion, som sattes in emot en plats, som heter Karlsborg. Jag blev dock litet irriterad med tanke på Karlsborg och jag tänkte: Karlsborg lligger ju i Västergötland. Jag har icke varit i de trakterna eller haft behov, att undersöka kartorna. Men jag lät inte denna irritation gripa mig för mycket, utan jag följde med i synen och såg, hur man satte in invasionstrupper från havet. Jag såg en flera mil lång remsa av landminor, och dessa landminor var oskadliggjorda av femtekolonnare.
När invsionen sattes in, var alla telefon och telegraf och rapportvägar avstängda, av femtekollonare, som helt kontrollerade dem. Dessa femtekolonnare, sände ut falska upplysningar med vissa mellanrum och när svenskarna gick till attack , så var de saboterade. De hade ingenting, att försvara sig med, de hade visserligen vapen, men ingen ammunition som dugde (dög ).
Därefter såg jag massor av flygmaskiner komma dalande ned, mot ett flygfält, som är beläget mellan Karlsborg och Kalix. ( Nu hör det till saken att det verkligen finns ett Karlsborg där uppe. Det har vi sett senare. ) Men när våra piloter skulle starta sin flygfärd kunde de inte lyfta från marken, ty de var saboterade. Det var en mycket lätt sak för fienden, att intaga området. De gick en marschväg till Karlsborg via Kalix - Morjärv. Jag såg det tydligt och hörde Herren tala.
I Morjärv hade man möte och underhandlingar med spioner. Man underhandlade om Bodengarnisonens fall och man kom överens om, att när fienden satte in sina attacker på allvar mot Boden, skulle all vattentillförsel till Bodengarnisonen avskäras. Detta såg jag den 16 september 1951. Sedan marscherade angriparna på en okänd väg till en plats, som heter Hundsjö, där mötte de femtekolonnare, vilka skulle leda dem vidare till Bodengarnisonen. När detta hade skett, satte de in ett flyganfall mot Överkalix och samtidigt sattes telegraf, telefon, och rapportförbindelserna i funktion.
De rapporterade : Överkalix bombas utan förvarning av främmande makt. Då satte man in hela sitt försvar emot Överkalix och man tänkte gå till anfall. Strax därefter kom en ny rapport : Luleå, bombas utan förvarning av främmande makt. Dessa rapporter var ägnade, att skapa irritation, inom de svenska lägren. Märk, mina vänner, vi har haft mer än 100- årig fred. Vi kan inte fatta det här, inte ens alla inom militären. Männsikorna tappade huvudet, de sprang av och an, och till slut visste de inte vart de skulle ta vägen.
Men femtekolonnarna gick i spetsen för den främmande makten, och de kastade sig över Bodenngarnisonen, där stor manspillan uppstod, och övre Norrland blev avskilt från Sveriges karta. Jag såg flera små vägar, jag kan inte peka ut dem , jag känner inte till dem. Men jag såg, att alla dessa små slingriga vägar var överlämnade till en främmande makt. Jag så spionvägarna: En gick till Haparanda, en via Karungi in i den främmande maktens högkvarter, jag såg herrarna i högkvarteret.
Jag såg också en plats som nämndes, som heter Svartbjörnsbyn, och den har med spioneri att göra i stor utsträckning. Numera vet man, att det var här i Svartbjörnsbyn, som spionen Enbom, i sin egen trädgård satt och gjorde upp sina planer mot landet. Jag gjorde en skiss över min uppenbarelse. Jag kartlade den så gott jag kunde.
MILITÄRA HEMLIGHETER OCH SPIONERI AVSLÖJAS.
Vid ett tillfälle framlade pastor Claesson sin skiss för en militär och visade de aktuella småvägarna och yttrade: "Det här känner jag inte till, men de är sålda åt främmande makt." "Ja, jag känner till vägarna", svarade han, jag vet att de finns, men jag kan aldrig tro, att det har gått så långt," sade han. Det behöver ni inte tro, ty det är vad, som har hänt i alla fall, svarade Claesson. Någon tid efteråt ringde samme person till pastorn och sade: Har ni läst Dagens Nyheter för i dag? Nej, det har jag inte gjort. Läs den, sade han och verkade mycket upprörd. I Dagens Nyheter för den dagen lästes i fetstil på första sidan: ALLA BODENS AMMUNITIONSVÄGAR ÖVERLÄMNADE ÅT SOVJET. De så kallade ammunitionsvägarna var just de småvägar, som pastor Claesson sett i sin syn, och som han utpekat för den militärperson, han träffat någon tid dessförinnan.
Uppenbarelserna kontrollerade.
Pastor Birger Claesson var ständigt villig, att låta sina uppenbarelser kontrolleras av vem som helst. Han framträdde och talade om dessa ting i en mångfald av landets pingstkyrkor och andra lokaler, såväl som i ett stort antal statskyrkor. Han höll även anföranden inför militära kretsar och vid samlingar för industrimän. Han fick vara beredd på motsägelse, men drog sig inte för andras insyn, i vad han fått sig avslöjat. Överallt mottogs hans framställning med största intresse och djupaste allvar, och det blev till varning och väckelse för många.
Pastor Claessons besök hos Konteramiral Yngve Ekstrand, har vi redan skildrat och sett den respekt, han fick för Claessons uppenbarelse. Den syn, som han hade den 16 september 1951, meddelade han samma morgon till pastor Henning Dahlman i Edsbyn, hos vilken han just då höll möten i Filadelfiaförsamlingen. Han hade då redan på morgontimmarna gjort upp en kartskiss över de aktuella områdena i övre Norrland. Pastor Dahlman fick se den, kontrollerade med en karta över Sverige och intygar, att skissen stämde överens med kartan.
Samma dag som han sett synen, postade han den skiss han gjort och sände den till en god vän, en fabrikör i Odensbacken. Dagen efter alltså den 17 september 1951, var den framme och visades för andra personer också. Inom den närmaste tiden lät han kontrollera, om de platser fanns i övre Norrland, som han hört nämnas i sin uppenbarelse. Det visade sig, att uppgifterna stämde. Någon ville, att pastor Claesson skulle kontakta den general, som just då var militärbefälhavare i Östersund för att meddela honom vad han erfarit och få sina detaljuppgifter granskade.
En kollega till pastor Claesson ringde upp generalen, som genast visade sig intresserad av, att få del av synerna. Dag och stund blev bestämd för ett sammanträffande, men på grund av att generalen hastigt insjuknade i hög feber, och pastor Claesson av sina resplaner sedan tidigare, tvingades fara vidare, kom mötet aldrig till stånd. Men generalen anmodade honom, att ta kontakt med militärmyndigheterna i trakten där han bodde. Ett sådant möte kom också till stånd, där pastor Claesson skildrade sina uppenbarelser för militärkretsarna i hemorten.
Minst ett trettiotal militärer, var med vid tillfället och granskade även den kartskiss, som Claesson gjort över sin uppenbarelse. Två av de närvarande överstarna, bl a översten vid I 3 i Örebro, hade själva tjänstgjort vid garnisonen i Boden. Pastor Claesson frågade dem om skissen stämde in på Bodengarnisonen . Överstarnas svar blev: Jo, det är just det, som är så märkligt, att den stämmer precis med förhållandena däruppe.
Sedan pastor Claesson talat om för militärerna i övre Norrland det spioneri han fått utpekat för amiral Ekstrand vid sitt besök hos honom, utan att vare sig han, eller amiralen hade någon vetskap om landsförräderiet. Efter föredraget inför de militära myndigheterna vid mötet i Kumla, skriver Örebro Dagblads reporter, att överste Gösta Mårtensson Örebro frambar de närvarandes tack,till pastor Claesson, för "det mycket intressanta och verklighetstrogna föredraget".
Pastor Claesson skriver i sin bok:
"Ni får kalla det för spådom och fantasier, om ni vill. Jag vet, att det är en uppenbarelse från Gud. Och jag är inte rädd för, att ställa mig i rampljuset inför hela svenska folket. Men jag har rättighet, att fordra, att man väntar med, att döma min uppenbarelse "Dom över Sverige" ännu en tid, tills vi har fått se hur det går".
För mången förefaller dessa uppenbarelser måhända orimliga. Deras rätta värde kan svårligen bedömas just nu. Framtiden får utvisa deras halt. Vi gör säkert klokt i, att inte förkasta dem. vi bör vakna upp till rätt nykterhet och hålla oss berdda för denna tidsålders avslutning, och Jesu snara ankomst.
Slut på profetian.
=====================================================================================
Profetian, är hämtad och beskriven från häftet av Josef Ottwall
EMANUEL MINOS UPPENBARELSER.
Den norske pastorn Emanuel Minos namn är känt för stora skaror i Norden, såväl som i andra länder. Han är en ugn förkunnare inom Pingstväckelsens led, som med sitt aktuella budskap när vida omkring i alla läger.
Den norska tidningen "Hjemmets venn" återger i sitt julnummer 1962 något av en bandupptagning från ett möte i Trondheim år 1960, där pastor Minos skildrar syner och uppenbarelser, han haft angående Norges aktuella situation i den yttersta tiden.
Han berättar om en upplevelse vid det stora sommarmötet på Hamar, för en del år sedan. Man hade avskilt tre dygn till bön och fasta. Själv väntade han att Gud skulle möte honom på ett särskilt sätt och styrka hans trosliv, under denna speciella böne och fastetid.
Här följer några brottstycken av vad broder Minos såg:
Jag låg vaken in på natten. Medan jag i klarvaket tillstånd fortsatte i bön till Gud, fick jag skåda en syn, Medan jag låg där och bad till Gud, försvann liksom den ena av rummets väggar, och i stället fick jag se ett landskap. Jag såg tydligt och klart. Jag såg ett område bevuxet med furor och en väg, som slingrade sig fram i olika formationer, och jag fick på samma gång se, att den vägen till gränsen mot ett främmande land.
Jag såg också bil efter bil köra på den vägen, och jag såg, att bilarna var på väg ut mot en krigsfront. Bland bilarna fanns även Röda- korsbilar, och såg hur de till slut nådde fram till ett stort område , där det fanns en gräns. ( jag har aldrig nämnt vilken gräns det var fråga om ).
Medan jag låg där, såg jag ett slagfält. En del av skogen hade blivit bränd. Det verkade vara en paus i krigshandlingarna, då jag först blev varse slagfältet. Jag lade märke till, både på vår sida av fronten och på fiendens sida, att det förekom okända vapenslag här och där, vapen, som jag aldrig sett eller hört makten till.
Jag berättade om detta för en pastor nere i Östfold strax efter och skildrade hur vapnen såg ut. Han yttrade då, att sådan vapen icke existerade. Men i dag finns det sådana. Jag minns, att jag berättade för honom om ett underligt monstrum, som var placerat på en höjd, och jag såg, då slaget åter kom i gång, att det från detta monstrum sköts märkliga pilar upp i luften och försvann.
Och jag försäkrade honom, att jag aldrig hade sett något sådant märkligt vapen. Han tillade: "Nej, det existerar icke sådana vapenslag. I dag Jag vet vi emellertid, att det finns något som kallas raketer, och att de kan avfyras på det sätt jag såg. En av de bilder jag sett av raketvapen, stämmer fullständigt med vad jag då såg i min syn för flera år sedan. Men då hade jag ingen aning om det vapnet.
Jag fick också se andra vapen, som jag ännu icke sett maken till, och som jag ännu icke fått någon förklaring på, men som jag såg utströdda runt omkring. Jag tror därför, att när detta kommer att ske, skall vi bli vittne en krigföring, som vi aldrig tidigare sett, ty vapen som vi aldrig känt till, skall då tas i bruk, och de kanske redan nu ligger i hemliga vapenförråd.
Hot mot Norges hjärta.
Medan jag betraktade denna syn, vek hela scenen bort, fortsätter Minos, ich jag fick en annan vision. Denna gång var det en karta, som breddes ut horisontellt framför mig. Jag fick se, att det var Norges karta. Medan jag såg den rullas upp, så att jag kunde se hela Norge från Kirkenes till Lindesnes, varseblev jag en revolver, som sakta sänktes ned ovanifrån rakt över kart r vårt land och folk för andra gången. Då kom svaret från himlen till mitt hjärta och det var så tydligt som en människa skulle ha talat:- Därför att synden är så stor och orättfärdigheten råder bland de troende.Detta var det svar, som blev mig givet från himmelen.
Och det blev en sådan nöd i mitt hjärta, att jag beslutade i den stunden, att vad det än måtte kosta mig, skulle jag nämna, om det till andra. Men innan alltsammans, försvann, ropade en röst i anden till mig, och den ropade så det skallade i mitt hjärta: Men först kommer den sista väckelsen ! Men först den sista väckelsen ! Och sedan blev allt det jag sett liksom hoppackat.
NORSK JÄRNMALM BLIR FRÄMMANDE KRIGSSKEPP.
En annan mycket märklig erfarenhet berättar broder Minos också om: På 1930 talet - strax innan det andra världskriget bröt ut, hade jag som ett litet barn en liknande upplevelse. Jag stod då i en stad i Norge, där mina fosterföräldrar och jag höll ett torgmöte. Mina föräldrar hade just talat, och jag skulle fram till mikrofonen och säga några ord. Då lade Gud, ett budskap i mitt hjärta, men just då jag skulle frambära det, kom Herrens Ande över mig, och jag fick inte framburet just det jag känt, utan ett profetiskt budskap blev mig givet.
Hade jag varit vuxen, så skulle jag nog aldrig ha ropat ut det på ett torgmöte. Jag gick fram till mikrofonen och ropade ut dessa ord: - Se, denna järnmalm, som kommer från gränsen hit ned till denna stad och utskeppas, den skall inom kort komma tillbaka som krigsskepp, vilka skall tränga in i denna fjord och spränga denna stad i luften ! (Narvik )?
Jag glömmer aldrig, att jag sade detta. Jag kände, att jag blev varm och jag blev kall, och min mor tog i mig och sade:- Mitt kära barn, vad har du sagt? Jag kan aldrig glömma, hur det kändes efteråt, alldeles som om jag gjort något galet. Men jag svarade henne: - Jag kunde inte hjälpa det, mamma, ty det var Gud, det här.
Dagen efter blev det tidningsskriverier, och sedan så många svårigheter, att vi lämnade landet. Vi vet emellertid, att det gick såsom Gud förutsagt: Främmande krigsskepp kom in den fjorden (Narvik) och ödelade staden, och det var skepp från det land, dit vår järnmalm exporterats.
Inför dessa uppenbarelser gör pastor Minos några reflektioner: Nu tror jag, att om vi som folk och nation verkligen började söka Gud, klädde oss i "säck och aska", och bekände våra synder i ånger och omvändelse, så skulle Gud kunna fördröja tiden för profetians fullbordan något. Jag tror det. Gud kan förlänga nådatiden. Men om jag betraktar förhållandena i dag, så är det verkligen föga, som tyder på vad man kallar en landsväckelse. Och det allra värsta, det som griper mig är, att vi som troende sover, och att orättfärdigheten i stället för, att avtaga synes tilltaga. Så långt Emanuel Minos.
Det är märkligt hur Gud låter profetröster höras i våra nordiska länder i denna tid. De senaste årtiondena har sådana förekommit gång på gång. Det är inte , att avfärda alltsammans såsom överspändhet, eller fantasier. Naturligtvis skall vi inte låta oss ryckas med av vad, som helst. Vi har rätt, att pröva allt. Men vi skall behålla det goda !
Det kan vara en Guds röst, till vår tids människor. Att allvarliga tider stundar, är det ingen som vill förneka. Det kan också gå, som i dessa syner och uppenbarelser gett vid handen. Det kan inte motsägas. Varför skulle vi då inte stå upp från vår likgiltighet, gnugga sömnen ur våra ögon och skåda på händelseutvecklingen i våra dagar och sjunga:
O, härliga dag som randas för mig
O, härliga mål på pilgrimens stig
Min längtan, och håg, alltmer till dig drag
Du härliga Jesu Kristi dag.
Slut på profetian.
===================================================================================
Jukka Rokka, en finsk missionärs uppenbarelse, avskrift från Josef Ottwalls häfte.
JUKKA ROKKAS UPPENBARELSE.
En av den finska pingstväckelsens mera kända missionärer är Jukka Rokka. Han är en brinnande väckelseförkunnare och missionär och har fått vara till välsignelse för skaror, både i sitt hemland och på missionsfälten i Siam (Asien). Missionär Rokka, har fått skåda syner från Herren, och ur en traktat citerar vi, en av de betydelsefulla uppenbarelser han haft. Rubriken lyder: "De skola hava syner", och sedan följer hans egen berättelse om den märkliga upplevelsen:
Jag vaknade på morgonen den 11 februari (årtal saknas) vid följande ord, som jag med hög röst uttalade: "Så är det, och det kan inte hjälpas: Vad Jesus har utfört, endast det skall bestå !"
Omedelbart därefter såg jag klart en uppenbarelse, i fyra delar. Den var så tydlig, att om jag vore konstnär, så skulle jag vara i stånd, att avbilda allt vad jag hade sett på ett papper. Först såg jag tre föremål: En riddares utsirade stålhjälm, ett brett bälte, försett med gyllene spänne, och ett kort, tveeggat stridssvärd. Bältet - sanningen Ef 6:13-17, hade fallit av eller bortkastats först. Tvärs över det låg svärdet, vars egg hade mist sin glans. Och på detta hade den utsirade hjälmen fallit ner.
Medan jag betraktade dem, fick jag se likadana bälten, svärd, och hjälmar, samt även andra delar av krigsrustningar, slungas hit och dit på ett dammigt slagfält. Jag såg skor, sköldar, brynjor och spjut. Denna avdelning av synen är mycket allvarlig. Den talar om en rustning, som förlorat allt värde.
Slagfältets utseende vittnade om nederlag. Det syftar givetvis på den andliga striden, och den andliga vapenrustningen. Kampens utgång kan givetvis inte bli annat än nederlag, om de andliga vapnen inte hålles i sånt skick, att både anfall och försvar är möjligt. Både hjälmar och svärd var här ur räkningen. En soldat utan denna rustning är ofarlig. Han blir snart fiendens byte.
Svärdet är Guds Ord. Det finns en allvarlig tendens i vår tid, och det är, att Bibeln försummas. På många håll läses den inte alls. På andra håll studerar man den visserligen, men den förvanskas och misstolkas, den betvivlas och förnekas. De många villfarande riktningarna i vår tid är ett exempel härpå.
Den moderna bibelkritiken i vår tid, utgör en annan fara. Den förekommer inte bara i akademiska kretsar, utan även i vanliga skolor såväl, som inom utbildningscentra för unga förkunnare. Den fundamentala bibeltron hotas. Om bibelkritiken får ta överhand, så kommer det kristna fältet, att likna det stridsfält synen talade om: Svärd utan egg, bortkastade hjälmar, och sköldar, nedskrotade rustningar och odugliga vapen av skilda slag. Må vi ha våra vapen stridsberedda ! "Våra vapen äro mäktiga inför Gud !. Kor 10:4.
Den andra delen av synen beskriver missionär Rokka med följande ord: Därefter uppenbarades för mig ett stilla flytande dike, som blev till en grumlig ström. Dess vatten var stinkande och förorenat. Och den flöt fram förbi smutsiga avstjälpningsplatser och ryckte till sig allt slags bråte och smuts. Då jag betraktade denna stinkande ström, upptäckte jag där smutsiga klädesplagg, nedsölade skor och handskar, alla möjliga slags böcker, tidningar, och papper.
När jag granskade strömmen i riktning mot dess upprinnelse, märkte jag , att den fått sin början i ett söndersprunget huvudavloppsrör. Nu visade sig bland all smutsen, bråten, sju sköldar, likadana som de jag sett i en tidigare syn: Avund, girighet, smädelse, otro, otukt, lögn och svek. Men nu voro vid dessa tavlor fästa vassa pålar för uppsättning, och dessa voro stadigt fastslagna, i den stinkande strömmens botten.
Här talas om ett dike, som stank av smuts, och orenlighet: avund, girighet, smädelse, otro, otukt, lögn och svek. Orena böcker och tidningar, hade till synes skapat detta stinkande dike. När den kristna rustningen: Sanningen, icke får komma till sin rätt och utöva sitt inflyande, blir följden vad diket utvisade. Det som bidrar till att pest och ruttenhet frodas på det moraliska området, är bl a den förorenade press, som finns i vår tid. Mycken s k skönlitteratur, borde stämplas som smutslitteratur.
Man kallar pornografiska artiklar och skildringar för konst. Somliga böcker med mycket dålig moralisk smak, har till och med blivit prisbelönta. De borde ha konfiskerats i stället. Vår tids ungdom står i fara, att drukna i stinkande dypölar. Synd och orenhet, som Bibeln brännmärker och varnar för, försvaras och omhuldas i våra dagars press, i tidningar och böcker, i radio och TV och sexuallektioner i skolorna. Det stinkande diket, är en talande bild på moraliska förhållanden i våra dagars samhälle. Här behövdes saneras. Hur skall det ske? Genom, att vi hävdar Guds Ord, och tillämpar det på livets alla områden !
Tredje avdelningen i den syn broder Jukka Rokka såg beskrivs på detta sätt: För det tredje visade sig en stor vit skylt. Den bildades mot bakgrunden av ett svart himlavalv, genom en sammanstrålning av klart ljus, och den var som en omkring tio meter lång och två meter hög reklamskylt. Genom den ljöd såsom ur en tordön orden: GÖREN BÄTTRING. Härefter visade sig på tavlan två ord, skrivna med stora guldbokstäver: BÖN OCH FASTA. De voro där blott en stund och sedan kommo nya ord: ORDET OCH DEN HELIGE ANDE.
Den vita skylten i den tredje synen, manade till omvändelse, bön och fasta. Detta är förvisso vägen. Då kan slagfältet bli något annat än en samling nedskrotade vapen och dammiga rustningar. Då kan de stinkande träsken bli klara och strida älvar. Om Ordet och Den Helige Ande, kommer på rätt plats i församling och samhälle, så blir det segrande och lyckliga individer överallt !
Här mötte oss ett ord till både frälsta och ofrälsta. Det är de oomvändas sak, att vända sig till Herren och få sina synder förlåtna. Men det är också de troendes sak, att i bön och fasta med djupaste allvar, åkalla Herrens namn, om en ändring av rådande förhållanden. Det mesta kanske beror på oss, som troende vänner ! Om vi sviker vår uppgift, så uteblir väckelse och framgång. Skall Herren få sin väg med oss?
Om den sista uppenbarelsen heter det:
Uppenbarelsens fjärde del var Finland på en karta.
Den kartan var stor, alldeles som hela vårt land, sett ifrån luften. Genom landet, från norr och ända till söder, öppnade sig en djup flodbädd, vilken genom att förgrena sig liksom i stora floder, utbredde sig till alla delar av vårt land. Under det, attjag betraktade denna överallt stigande ström med sina bifloder, märkte jag, att dess vatten var blodrött. Det var den stora väckelsens ström, vars vågor förtäljde om Golgata.
Nu öppnade sig vid dess sida en ny flodbädd, som förenade sig med den förra och utbredde sig över hela landet. De sammansmälte till en ström, vilkens ena del var blodröd, medan den andra delen bestod av skimrande klart vatten. Framför dem visade sig den förorenade ström, som svepte över den och sköljde med sig bort all smuts och all orenhet. Ur den kristallklara strömmen steg ett väldigt brus av tacksägelse. Sådan var den syn jag fick, och jag uppmanades tydligt, att göra den kunnig för alla.
Sista synen: Finlands karta . Och en väckelsens flod, som genomströmmade hela landet. Vilken strålande syn ! Väckelsens strömflöden har än i dag sin upprinnelse i Golgataevangeliet. Förkunnelsen om Jesu blod, är i vår tid inte populär på sina håll. Det predikas ett annat evangelium ibland. Men det frälsar inte.
Det kan möjligen syfta till, att göra människan etiskt god, men det förändrar inte hennes förhållande till Gud. När väckelsens flöden väller fram, spolas det orena och stinkande bort. Det blir kristallklart hav av renhet och sällhet, ett brus av lovsång och tacksägelse. O, att denna syn snart förverkligades, inte bara i Finland utan även i de övriga nordiska länderna !
Gud vill göra det ännu en gång
Tända väckelsens eld än en gång.
Samma kraft har Han kvar
Löftet gäller envar
Gud vill göra det ännu en gång !
Slut på profetian.
==================================================================================